Du kommer med din okopplade hund mitt inne i tätbebyggda Solna. När du ser oss på långt avstånd börjar du tafatt och förgäves kalla in din hund, som effektivt håller sig på armlängdsavstånd från dig. Vi står stilla med en vuxen, okastrerad hanhund och en valp. Vår vuxna är helt lung och stilla medan vi aktivt jobbar på att få vår valp att hålla kvar sitt fokus på oss trotts din närmande hund. Vi väntar tålmodigt på att du ska koppla din hund så vi kan mötas och gå förbi varandra. Men när du äntligen får tag på din hund så kopplar du ändå inte upp den, utan klappar den en gång och frågar sedan oss om det är en valp vi har? Allt samtidigt som din hund återigen kommer närmare oss. Ja, det är det och din är en hanhund? frågar jag som tycker jag känner igen kroppen på en något för framfusig herre som känner lukten av annan hanne. Jo, det stämmer säger du. Jag säger dig att de nog inte ska hälsa. Men du måste vara lite trög eller vädigt dålig på artiga negationer för du gör ingen ansats att få fatt i din hund. Vi försöker gå en omväg på den lilla grusvägen, men din hund svansar efter och nu är det inte ens en meter till vår valp. Jag vill verkligen inte att de hälsar säger jag högt och tydligt. Jo, men det är ju det bästa, att låta de små hälsa på andra! fortsätter du. För en gångs skull är jag inte mållös utan svarar att vi vist låter henne hälsa men inte på varenda hund vi träffar. Då, förstår du. Då, blir du arg. På mig! Du snäser, lyfter dina ögonbryn och vänder på klacken och går. Ironiskt nog är det första gången som din hund faktiskt följer efter dig.
Du har missat alla signaler. Både våra mänskliga kroppsignaler och vanlig hedlig svenska. Vi har en valp som trotts sin ringa ålder då och då skäller på andra hundar och vi lär henne nu att acceptera ett: nej, du får inte hälsa. Konstigt nog ger det sakta ressultat, smått otroligt med tanke på att inte ens du som är människa och som säkert pratat svenska i över fyrtiofem år förstår den enkla meningen. Vi. Vill. Inte. Hälsa. Dessutom har du inte alls lyckats läsa av din egen hunds kaxsiga attityd, jag tvivlar på att det hade blivit ett vidare trevlig möte för någon av oss. En mindre får du honom att komma på inkallning trotts att du låter honom gå lös mitt i stan. Egentligen behöver jag inte skriva det här för du läser det inte i alla fall. Istället går du, för stunden irriterat, vidare med din lösa hund och tycker folk borde lyssna mer på dig och din teori om att valpar borde hälsa mera - din hund blev ju så bra.
Vist blir man fundersam över mänskligheten ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar