onsdag 14 december 2016

En liten epok går över i nästa

Det här med att amma har sannerligen inte varit som det utgavs för. Det presenterade innan förlossning som ett naturligt, fritt val där det bara fans fördelar med att välja amning. Riktigt så var det kanske inte. 

För det första så var det vansinnigt svårt. Det tog dagar av påhejande och instruktioner från personalen på BB för att både jag och Juni skulle få kläm på det. Vilket tydligen var helt normalt fick man veta i efterhand. Det gjorde sjukt ont, vilket tydligen var så otroligt normalt att det tog över en månad innan det konstateras att det var pga svamp i brösten det gjorde så ont. Vilket var, och fortarande är, snudd på omöljigt att bli av med så länge man ammar och svampen hoppar runt mellan bebisens mun, mammans bröst och alla lakan, kläder, nappar och nappflaskor. Också normalt givetvis. Att foglossningen kan sitta i så länge man (kvinna?) ammar är det ingen som säger till den som är gravid. Men jo då, det är inte heller så där svindlande ovanligt som man skulle kunna tro. 

Nu är det mycket snart slut på ammandet. Juni börjar äta mat på allvar och jag kommer pga alla följder av amningen inte fortsätta många dagar till. Att amma vidare som komplement hade jag under graviditeten planerat att göra men nu vill jag få bort svampen, slippa foglossningen och sova längre än två timmars intervaller på nätterna. Och hon klarar sig rent näringsmässigt nu alldeles utmärkt utan min mjölk. Trotts allt slit och knepigheter så är det med en stor tagg av sorg i hjärtat som jag avrundar det här kapitlet med lillan. Det har trotts allt varit våran grej, så fantastiskt intimt, fint och mysigt, så många stunder varje dag så nära varandra. I början vaknade och utforskande av den lilla kära. Genom en tid bör vi fick ögonkontakt och ibland till och med ett första leende. Tills nu när vi tillsammans njuter av ett lugn och en vilostund mellan allt som ska upptäckas. 

Trotts att det tog tid i början, jag satt i soffan hela dagarna o ammade och det var dötrist och tråkigt - så har det på det hela taget varit aldeles, aldeles underbart.





måndag 14 november 2016

Duktig mattjuv

Idag hade vi bokat en timme agility i inomhushall. Juni somnat i famnen i soffan och jag vill låta henne sova så länge som möjligt för att inte få en arg bebis på träningen. Så fort hon vaknade hoppade vi ut i badrummet för att byta blöja.

Då hör jag. Smask-smask, från vardagsrummet. Jälvar. Glömde resterna Junis lunchgröt på vardagsrumsbordet. Nu är hon ingen storätare när de kommer till gröt, så det var så gott som hela skålen kvar. Smask-smask, hörde jag igen från vardagsrummet. Gapade mitt myndigaste jag kunde på hunden för att få henne sluta tjuva mat. Inte myndigt nog tydligen. Smaks-smask, hördes fortfarande. Jag såg för min inre syn hur grötskålen låg uppochner vänd på den den långhåriga ryamattan. Fick automatiskt mer inlevelse och röt till en gång till till hunden i andra änden av lägenheten att sluta stjäla. Nu funkade det. Ellie kom lommandes med bebygröt skvätt över hela pälsen. Faaan. Skulle jag städa upp gröten och komma toksent till träningen? Eller låta kladdet ligga kvar och ta det lätt intorkade kaoset när jag kom hem igen? Bytte klart blöjan, tog barnet under armen och skyndade ut till vardagsrummet för att se hur illa det egentligen var. Inget på mattan alls faktiskt! På något vis måste hunden ha stått på bordet med tassarna och ballanserat den lilla grötskålen på bordskanten, till och med skeden var kvar i skålen.

Hur hon lyckats skvätt gröt på hela ryggen är fortfarande en gåta, men helt orellevant - ingen gröt på mattan! Duktig tjuv! Jag blev så glad att jag ställde ner gröten kvar till Ellie. Snor man mat med sån precision förtjänar man en belöning minsann.

fredag 11 november 2016

Snö i stora lass

Just nu har vi ganska precis en halv meter snö. Är ganska säker på det då det är ungefär samma höjd som fröken hund.








tisdag 1 november 2016

Smygpremiär!

Ny hemsida! Snyggast i vanlig webläsare, men kan vara kul att kolla även om du surfar på telefonen eller paddan. Klicka in på sandfjord.wixsite.com/sandfjord






torsdag 27 oktober 2016

Spårstjärnan min

Åkte idag känslomässig bergochdalbanan när jag såg en person gå över spåret som Ellie var i full färd med att spåra på. Fick brådjup ångest när jag ser hur alla förberedelser - gått/snubblat runt i geggan på åkern, med bebisen dinglandes på magen, för att inte tala om den oändliga väntan på att spåret skulle lägga sig - grusas av någon himla promenadstrosare.😩Vem är förresten ute o promenerar på en stubbåker? För att sedan vända till ren, ohämmad lycka när Ellie totalt ignorerade det korsande spåret och fortsatte på rätt spår som inget hade hänt. Nu är hon inte billig inte mitt lilla hjärta!



tisdag 25 oktober 2016

Lillbajsarn

Vi försöker oss på babypotting här hemma och både igår och idag lyckades det bli bajs på toan i stället för i blöjan. Det är en lång väg kvar tills det är en vana, men en då. Mamman är så klart skitstolt.

Poop i pottan



onsdag 12 oktober 2016

Första gröten

Ikväll försökte vi oss på mortlad havregrynsgröt som kvällsmat. Ingen hitt tyckte lilla damen. Den lilla gnutta vi lyckades få i henne kom upp några minuter senare på pappans axel. Så kan det gå. Nytt försök imorgon!

måndag 10 oktober 2016

Höstkärlek

Hösten är den bästa tiden på året. När man får sånna här dagar blir den faktisk ännu lite bättre.






lördag 1 oktober 2016

5:a på Aussie SM

Lilla tjejen nollade sitt hopplopp och bjöd på en fantastisk känsla! Agilityloppet som var innan var fin uppvärmning men drog på oss ett gäng fel. Grym hund ändå så sätter en klass två bana på sin tredje officiella tävling, dessutom utan vidare mycket träning de senaste månaderna. 

tisdag 27 september 2016

Sanningen om supermamman

I helgen var jag en sån där supermamma som folk pratar om. En sån som har tusen bollar i luften och som hanterar dem lekande lätt med en glad bebis under armen. Där energin bara sprutar, alla är lyckliga och det fullkomligt lyser av ett rosa skimmer runt alltsammans. Mina bollar i luften var bland annat att vara med som arrangör för agilitytävling på klubben, ha ensam ansvar för rasmästerskapet som gick samtidigt, sköta tävlingsköket, att vara tävla fyra lopp samma dag, allt med en liten bebis dinglande i Babybjörn på magen och en Aussie runt fötterna. Lekande lätt.

Mitt på dagen innan vårt första lopp satt jag i en stol och ammade och väntade på att Niklas skulle hämta Ellie. Jag såg väldigt harmonisk ut och en klubbkompis utbrast, "Vad härligt att du är så lung, du har sån koll på allt och redo att tävla om några minuter". Inget kunde vara mera fel. Jag satt ner för att jag hade ont i ryggen. Tröttheten bidrog troligen till mitt uttryckslösa ansikte som kunde tolkas som lugn. Dagarna innan hade jag farit runt som ett skållat troll för att försöka få klart allt innan tävling började ta ut sin rätt. Jag hade tänkt att ta det lugnt och förbereda lite varje dag, men då jag inledde veckan med att ligga i sängen och slåss mot höstens influensa så blev det tight om tid de sista dagarna. Just idag hade jag dessutom studsat upp klockan noll sex trettio efter åttatimmars sömn (vara av som mest två och en halv timme sammanhängande) för att kunna förbereda köket så att det kunde vara en självgående självservering. Han även vara med som parkeringsvakt en sväng på morgonkvisten. Niklas som brukar vara min klippa var inte med så mycket på dagen då han hoppat in som funktionär på tävlingen på min förfrågan. Just i stunden, när jag satt där och ammade så var jag plågsamt medveten om att vi hade startnummer ett i klassen som precis skulle börja. Niklas hade gått för att hämta hunden men fastnat då har inte kunde hitta kopplet som låg någonstans inne i klubbstugan. Allt var kaos inuti mig men tydligen var allt som syntes rosa skimmer. Mer ironiskt blir det inte.

Hunden lyckades ändå komma inom de närmsta minuterna och vi kastade oss ut på plan där mitt sammanbrott kom som ett brev på posten lagom till målgång. För att samla ihop bitarna i mig var jag tvungen att ta mig till en tyst stilla plats och lämna mina små tjejer med Niklas för att få vara ensam i tystnad. Det var där och då bara två alternativ, börja stor gråta, köpa choklad och åka hem till soffan eller komma på ett sätt att hantera den galna cirkusen jag tagit på mig. Där i en liten glänta i skogen tömde jag ut allt och kastade den rosaskimrande supermamman i buskarna. Jag bestämde mig för att det fick bli som det blir. Jag bestämde även att i huvudet fick bara en sak i taget vara. Inget är så viktigt att det måste dansa runt i huvudet hela tiden. Att försöka vara på tusen ställen både fysiskt och mentalt gör ingen glad. Köket fick stå och falla efter det, man kan bara förbereda till en viss gräns. Bankade in i huvudet på mig själv att jag faktiskt är omgiven av kapabla vuxna människor som själva löser saker om det behövs. Själva tävlandet behövde faktiskt bara fokus just när vi är på plan. Så fick det bli. Släppa allt gick inte riktigt för sig så klart. Men förhoppningsvis lärde jag mig tillräckligt för att kanske kunna bli den verkliga supermamman så såmingom - hon som har vett nog att bara gör det som faktiskt är viktigt.




onsdag 7 september 2016

En söt nöt

Även om hon inte låter när hon ler är det aldeles uppenbart att hon skrattar ❤️






söndag 28 augusti 2016

Guldknappen

Så var det dags för den årliga höjdpunkten lilla julafton eller även kallad - Guldknappen! I år fick vi tillökning av Alex o Bella som utökade vårt glada, vindrickande mingelgäng. Innan skälva Guldknappen var vi hemma på honörsgatan, drack bubbel, vin och åt hemlagad tapas. Hang arounds för kvällen var lill tjejan och pappa Niklas. Lillan vill inte längre ta flaskan, så för att jag skulle kunna följa med på årets gala så följde världens bästa sambo och pappa med till Grand Hotell med barnvagnen. De höll sig sen på promenad- och matningsavstånd de par timmarna som mamman minglade. ❤️















Veckorna som gått








lördag 13 augusti 2016

Tävla med bäbis

Igår var vi på BVC med lilla hjärtat. Hon kunde lyfta på huvudet och hade växt fint mest på längden men även på tvären. Niklas gissade innan på att hon vägde 4 kg, sköterskan sa att det var nog väl mycket. Men se, hon vägde hela 3940 gram när hon kom på vågen. Mammas mat är bra den minsan. Något göt vi rätt. Växa kan hon som hon ska, lite bättre än hon ska faktiskt. Så hon är normal. Fast bättre. I alla fall på att växa.

Innan vi fick barn så förstod jag inte varför allt skulle vara en tävling. Nu när jag har barn förstår jag inte hur det inte kan vara det. Det är nämligen inte lätt att låta bli när våran lilla var och varannan vecka mäts, utvärderas och jämförs med en klinisk normalkurva. Allt är normalt säger BVC, men samtidigt viftas det med kurvor och hon jämförs med resten av Sveriges normala barm. Varje gång vi kommer så ska Juni testas för att se att hon följer den normala utvecklingen. Även om det så klart är helt normal även om hon inte gör det. Fast det klart, som ett litet råd på vägen så bör vi träna på det hon inte kan. Hon ville inte prata med sköterskan igår. Det var ju absolut ingen fara, även om hon visserligen borde ha börjat jollra vid det här laget. Om senast en vecka skulle det komma igång lugnade (?) sköterskan. Så vida vi föräldrar inte var deprimerade och pratade för lite med henne, då kunde det ju dröja förstås. Men det så klart att vi inte var. Det är fantastiskt vad vården snappar upp mycket på tio minuter. Sista kollen var om hon kunde le. Uppenbarligen tyckte hon inte sköterskan var så superkul så något leende blev det inte. Det var ju naturligtvis normalt det med, även om de flesta barn kunde det vid det här laget. Om de inte hade deprimerade föräldrar då, eller om barnet självt hade synskador. Normalt det med givetvis. Både depression och synskador? undrade jag. Jag som lovat mig själv att inte tävla med mitt barn kunde inte hålla mamman i mig längre utan började en lång utläggning om att hon vist ler, till folk hon känner igen och helst på förmiddagen. När sköterskan vänligt men bestämt avböjde mitt tredje erbjudande om att få se foton från i morse när Juni faktisk ler så gav jag upp.

Det är inte nyttigt att tävla med sitt barn. Även om det så klart är normalt om man gör det. Fast det bästa är ändå att sluta med det, genast och bums. 

Lillsmajlarn.



måndag 8 augusti 2016

Semesterns sista dagar

Sista dagarna av semestern tillbringade vi  i Katrineholm. Huvudevenemanget för helgen var Tossas möhippa men vi han med annat också så som grillkväll, springtävlingar med barn och hundar, agility på tomten och annat skoj. 

Tossa i startgroparna för hippan.

I fin form en bit in i hippan.

Finmiddag för blivande bruden.

Startlinjen för en av alla springtävlingar. 

Lovande agilityekipage.







torsdag 4 augusti 2016

Filurar på bilder

Liten filurar på farmors trygga axel.

Filurerier med gammelmoster

En annan sorts filureri på golvet.


onsdag 3 augusti 2016

Farfar

Idag var farfar och Monica på besök här i huset för att säga hej till Juni. Vi passade även på att bjuda på lunch och visa upp huset. Det är fantastiskt hur det lyser i ögonen på familj, släkt och vänner som möter lilla knytets blick. Farfar såg dessutom ordentligt stolt ut. 

Två nöjda filurer.

Ingen vann

Kungsbackas kanske minsta agilitytävling gick av stapeln här på gräsmattan idag. Niklas mot Emma, Ellie var med i båda lagen. Banan bestod av fem hopphinder och ett slalom. En busenkel bana. Båda lagen diskade sig. Att kunna köra en sån tävling på sin (tillfälliga) bakgård känns ändå som en seger. 

Hoppla!

Helkvällen som blev snabbmiddag

Jennifer bjöd på middag tisdagkvällen till ära. Småbarnsföräldrar och tillfälligt invalida (Ulrik har olyckligt dragit på sig ett ryggskott) var mycket glada för det. Vi ställde in oss på helkväll givetvis, men se någon hade andra planer. Aningens sur brukar fröken vara på eftermiddagen, så även den här dagen. Lite surhet brukar ändå gå att hantera. Lagom till efterrätten bröt dock den stora olyckan ut. Missnöjet och framförallt oljudet var totalt från den yngsta middagsgästen. Efter att ha varit otröstlig i närmare en timme gav vi upp och fick tacka för oss, den goda lasagnen och det trevliga sällskapet. Snipp snapp snut så var kvällen plöttsligt slut. 

Lilla argan ❤️


söndag 31 juli 2016

Livet på landet

Här på landet kan man göra olika saker. Man kan...

Gå på en prommenad i solskenet som kommer efter regnet.

Leta pinnar som Ellie, eller Poémons som Niklas.

Beundra en regnblöt blomma.

Säga hej till en ko.

Köra agility på gräsmattan.

Slappa i soffan.

Koppla av och andas in ängarna tillsammans med sin hund.


lördag 30 juli 2016

Kalas!

Idag firades det stort i Landvetter när Maria fyllt 70 år. Det sparades inte på kalasandet, lunchbuffén bjöd på många olika läckerheter lax, pajer, räkor, ostar och mycket annat gott. Vi som fick vara med och fira Maria var Ulifers (Ulrik o Jennifer), Marias syster Kerstin och hennes dotter Cecilia med familj och så vi då med våra brokiga medlemmar. Den fyrbenta började med att skälla ut alla gäster när hon kom till festen och behövde ett antal minuter med knorr och morr innan hon kunde bete sig som folk - eller som hund i alla fall. Alltid lite pinsamt så klart när det blir så, men större delen av festen var hon trevlig så vi hoppas allt var glömt och förlåtet innan efterrätten. Vår andra familjemedlem som inte heller kommunicerar något vidare civiliserat ännu, började å andra sidan på topp. Hon charmade alla och blev överöst med uppmärksamhet och till och med ett och annat paket. Men jobbade sig i sen mot en mindre poppis ställning när hon la av ett par ljudliga brakfisar och en ordentlig laddning i blöjan. Himla trevlig eftermiddag hade vi alla tillsammans och hungrig var det så rakt ingen som var när festligheterna var slut. 

Systrarna Hammarin med Niklas med barnvagn i mitten, födelsedagsbarnet till höger i bild. 

En supersmaskig buffé avslutades på bästa sätt med kaffe o tårta. 


Varberg

I linje med våran roadtrip så tog vi i torsdags en sväng till Varberg. Där har Annas familj en sommarstuga och just den här veckan var även Tossa på plats med sin familj på en camping bara några kilometer i från Annas stuga. Vi hälsade på hos båda givetvis och gratulerade även, då båda fyllde 30 år den här veckan.








fredag 29 juli 2016

Grillkvällar

Resten av tisdagen blev social. En bit in på eftermiddagen gled vi in till Landvetter där välkomstkommittén bestående av Maria och Sven välkomnade oss. Vi fick smaskig Texas-paj och Juni visade farmor hur hon växt sen sist vi sågs. 

På kvällen var vi på plats i Kungsbacka hos  Niklas kusin Fredrik med familj för att grilla med dem och Ulifers. Roligt att träffa alla, extra roligt att stifta bekantskap med nya lilla Oskar. Fast beskrivningen lilla är riktgt san, han är fem månader men väger redan knappt tio kilo. Så det var stor skillnad på de båda bebisarna, den ena i viktkurvornas underkant den andra högt över dem.

Onsdagen körde vi en favorit i repris och den här gången med Johhan, John och deras två små kottar. Julie som tidigare var minstingen har blivit stora tjejen. Familjen har nämligen utökats med Finn som bara är några månader äldre än Juni. Som alltid väldigt roligt att umgås, men tiderna har definitivt ändrats och stora delar av tiden ägnandes åt de små som på olika sätt behövde matas, sövas eller bara beundras en stund. Innan grillingen var vi på Råda Säteri för en fika och en prommenad i de lummiga omgivningarna. Trevligt tyckte vi alla, men nöjdast var nog Ellie som kunde strutta omkring lös i den parklika skogen. 

Johanna pysslar ner Juni i Finns babysitter, som hon får låna en liten stund. Det var minsan lite kul när det gungade!

Två som roar sig tillsammans men ändå på varsitt håll. 

Niklas skötte Julies matning och passade på att ta en godis själv också.