Igår var vi på BVC med lilla hjärtat. Hon kunde lyfta på huvudet och hade växt fint mest på längden men även på tvären. Niklas gissade innan på att hon vägde 4 kg, sköterskan sa att det var nog väl mycket. Men se, hon vägde hela 3940 gram när hon kom på vågen. Mammas mat är bra den minsan. Något göt vi rätt. Växa kan hon som hon ska, lite bättre än hon ska faktiskt. Så hon är normal. Fast bättre. I alla fall på att växa.
Innan vi fick barn så förstod jag inte varför allt skulle vara en tävling. Nu när jag har barn förstår jag inte hur det inte kan vara det. Det är nämligen inte lätt att låta bli när våran lilla var och varannan vecka mäts, utvärderas och jämförs med en klinisk normalkurva. Allt är normalt säger BVC, men samtidigt viftas det med kurvor och hon jämförs med resten av Sveriges normala barm. Varje gång vi kommer så ska Juni testas för att se att hon följer den normala utvecklingen. Även om det så klart är helt normal även om hon inte gör det. Fast det klart, som ett litet råd på vägen så bör vi träna på det hon inte kan. Hon ville inte prata med sköterskan igår. Det var ju absolut ingen fara, även om hon visserligen borde ha börjat jollra vid det här laget. Om senast en vecka skulle det komma igång lugnade (?) sköterskan. Så vida vi föräldrar inte var deprimerade och pratade för lite med henne, då kunde det ju dröja förstås. Men det så klart att vi inte var. Det är fantastiskt vad vården snappar upp mycket på tio minuter. Sista kollen var om hon kunde le. Uppenbarligen tyckte hon inte sköterskan var så superkul så något leende blev det inte. Det var ju naturligtvis normalt det med, även om de flesta barn kunde det vid det här laget. Om de inte hade deprimerade föräldrar då, eller om barnet självt hade synskador. Normalt det med givetvis. Både depression och synskador? undrade jag. Jag som lovat mig själv att inte tävla med mitt barn kunde inte hålla mamman i mig längre utan började en lång utläggning om att hon vist ler, till folk hon känner igen och helst på förmiddagen. När sköterskan vänligt men bestämt avböjde mitt tredje erbjudande om att få se foton från i morse när Juni faktisk ler så gav jag upp.
Det är inte nyttigt att tävla med sitt barn. Även om det så klart är normalt om man gör det. Fast det bästa är ändå att sluta med det, genast och bums.
