torsdag 10 juli 2014

Barnträning med liten valp

Här om dagen var vi på grilläventyr i Sjöberg hos syster med familj. Andrews syster med familj från Australien var också där. En väldigt massa folk för en liten valp att socialträna sig med. Vuxna går  i allmänhet bra, även om hon är lite reserverad i början. Barn är lite lurigare. Så vi försöker jobba på det. Normalt räcker det gott med att jag förstår hundens perspektitv när jag försöker lära nytt. Även det kan vara nog så svårt. Men när det gäller det här med barn, så finns så många mer dimensioner. Många; barn, föräldrar, andra vuxna, jag själv och hunden har alla olika infallsvinklar. Retoriken både mot barn och hund är också intressant att reflektera över. För att undvika att skriva en längre uppsats tänker jag nu bara fokusera på mina tankar kring det här med att hälsa på varandra ur ett barn- och hundperspektiv.

Om jag ska vara ärlig har jag tidigare mest tänkt på hundperspektivet. Min gamla hund Elvis är en ganska bestämd herre som gärna håller barn på avstånd. Inte helt tokigt har jag tyckt, han är liten och skör, har ganska dålig stress- och ljudtålighet och är dessutom vad man skulle kalla håröm. Så jag förstår att han vill hålla avstånd till någon som han ser inte är fullt utvecklad och inte kan garantera honom att han inte blir trampad eller nypt av. Men där har mina tankar slutat. Vad jag inte har tänkt på är barnperspektivet. Ja jo, jag har ju förstått att barn gärna vill hälsa på pälsbollen som ser så söt ut och dessutom är slående lik de kramgoa gosedjur, som de leker med helt på sina egna vilkor, varje dag. Men jag har inte tänkt på att barnet ju faktiskt gör helt rätt, ur ett barnperspektiv, när den närmar sig hunden. 

Ett barn som kommer mot mig som människa med ett stort leende och kanske till och med skrattar gör mig varm i hjärtat. Även om jag inte träffat barnet tidigare. Om barnet också springer ändra fram till mig som vuxen tolkar jag det som otroligt hjärtfriande och jag kommer med öppna armar välkomna den lilla. Exceptionellt bra hälsningsstrategi om man är barn! Så länge man ska hälsa på en människa. Hälsar man på en van hund kan det i vissa fall vara en okej strategi, hunden har lärt sig att läsa barn ur ett människoperspektiv och vet vad den lilla människan faktiskt menar. Den ovana eller mistänksamma hunden kan lika gärna se hälsningsritualen genom vanligt djurperspektiv. Ungefär så som man själv skulle tolka om ett annat djur, kanske en björn eller en häst, använde samma signaler när de kom i mot en. Blottade tänder, fixerande blick, vilda ljud och full fart mot mig - ja, ni förstår känslan. Även om björnen backar när jag själv skriker till så känner jag mig inte helt lugn om den fortsätter smyga runt och stirra på mig. Samma utryck, två helt olika tolkningar.

Det krävs alltså att antingen hunden eller barnet är tvåspråkig för att det ska finnas grund till en härlig relation. Helst om båda kan varandras språk, då finns det stora möjligheter till många trevliga stunder. Så vem är det då som ska anpassa sig först? Jo, det är vi som vuxna så klart, vi som vet mest har mest ansvar och störst möjlighet att göra skillnad. Om vi kan lära både barn och hund hur den andra tänker kan vi ge verktyg att bygga vidare med.  


 Två som förstår varandra?
[bild lånad, kicka här för källa]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar