tisdag 30 september 2014

Annars då?

För utom allt hunderi på senaste tiden så är livet fint just nu. Dessutom är det ju höst, vilket är den absolut bästa årstiden. Roligaste modet på hela året, väder som får en att känna sig levande och mörker som kryper över en och gör det tillåtet att hålla sig inne, dessutom är det på hösten som vardagen blir på riktigt. Och jag gillar den där vardagen. Inte bara vardag har det dock varit den senaste tiden, lite annat har hänt.

I onsdags delade jag och min bästa syster några fantastiskt roliga timmar tillsammans på en indisk restaurang i Sollentuna. Det finns ingen som förstår en som en syster! Man kan mena något, säga en helt annan sak och ändå förstår man varandra precis. Det är inte lite tur man har som fått en sådan syster att få växa upp och leva bredvid. ❤️ Mer systerträffar till systrarna Sandfjord! 

I lördags var delar av mina gamla jobbarkompisar på besök. Vi började med att dela på 1000 burpiees, då var vi bara fyra. Sen, lagom till ölen, så kom det några fler. En trevlig kväll med massa snack, pizza och quiz.

Burpeesarna var en händelse i sig. Burpee är alltså en övning där man först slänger sig platt ner på mage och sen reser sig och gör ett upphopp. Lika simpel som jobbig, testa gärna göra fem stycken så förstår du vad jag menar. Upplevelsen att dela på 1000 st var intressant på många sätt. Kanske inte bara därför att de var galet många och att det krävde 45 minuter av hoppande, utan därför att känslan av att det faktiskt inte alls var omöjligt att göra så många blev starkare för varje hopp. Att vi var flera hjälpte till ordentligt. Niklas överraskade mig på bästa sätt och stälde upp som fjärde medlemen i burpeegänget. Riktigt starkt att haka på trotts avsaknad av förberedande träning som vi andra hade. Grym inställning! Trotts att armarna skakade och mjölksyran bet ganska snart, så fortsatte vi hoppa upp och ner. När man gjort 10 burpees fick man lägga en makaron i en skål. Efter några minuter är man nämligen inte kapabel att hålla räkning längre än till 10. Knappt det faktiskt. Exakt hundra makaroner flyttade vi den lördagen, med andra ord plusminus 250 burpees vardera.

Något som faktiskt slog upplevelsen av burpeehoppandet var dagen efter. Jag hade inte träningsvärk. Inte den vanliga sorten i alla fall. Mer en molande svullnad har det känts som. Intressant det med. Om jag inte hade sett mina egna armar och bara gått på känslan, så hade jag hävdat att de svulnat upp till dubbla storleken. Men de har de inte, ser fortfarande ut somde brukar... Märkligt. Det har också visat sig att delad smärta kan vara himla skojig - både jag och Niklas har skrattat högt både med och åt varandra när den andra ska försöka resa sig från en stol, ändra position i soffan eller lyfta händerna över axelhöjd. 

Som sagt - hösten är en tid när man känner att man lever.



måndag 29 september 2014

söndag 28 september 2014

Morgontrött

Idag är vår lilla skrutt precis så där lagom trött som man gärna vill att hon ska vara efter att man själv har haft en ölkväll med vänner. Med lite tur kan vi ligga kvar i sägen minst en halvtimme till.

Synkad.

onsdag 24 september 2014

En egen Agilityplan?

Efter jobbet hoppade jag och Ellie in i bilen och åkte till Brukshundklubben och agilitybanan. Perfekt att bara ha ett par kilometer till ett sånt ställe. Även tiden på dagen var bra. Inte helt tomt på folk och hundar men väldigt glest mellan dem, perfekt och lagom störningsträning.

Agilityplanen var tom när vi kom så Ellie kunde vara lös och visade matte att hon vist kunde tunnlarna helt själv. Så bra att hon till och med tjuvstartade när jag bad henne vänta på att jag skulle komma runt på andra sidan av tunneln. Jaja, tjuvstartar är ju inte bra, men tänker att vi få träna på det en annan gång. Så jag lät bli att säga vänta och lät henne köra på. Och det gjorde hon! Skulle nog säga att hon kan det där med tunnar nu. 

Mest tränade vi ändå på att ta det lugnt på planen. Gick lite fot, tränade korta platsliggningar och att komma in och sitta still en stund hos mig. Och äta många köttbullar så klart. Det gick strålande enda till det kom in ett till ekipage på plan. Då blev det kortslutning i lilla aussiehjärnan. Planen var hennes och skulle vaktas med grova skall. Helst hade hon sprungit fram och jagat iväg dem. Så blev till att sätta henne på bordet, proppa i henne köttbullar och ställa mig i vägen så hon inte såg den andra hunden hela tiden. Kopplet hade jag så klart lagt mitt på plan så det kom vi inte åt, utan fick vackert vänta tills det andra ekipaget var klara. Så nu vet vi vad vi ska träna på - inte hinder utan hundar.


Ellie spanar ut över "sin" agilityplan.

måndag 22 september 2014

Fot!

Nu har vi börjat med "fotandet" på allvar. Eller, mja, för Ellie är det bara lek. Men jag  har skaffat ett mål med fotandet. Delmål ett är att hon ska förstå vad det betyder. Parallellt med det tränar vi position. Passar bra tycker jag då fot ju faktiskt betyder just en position. 

För själva positionen kör vi en salig blandning av alla möjliga inlärningsmetoder. Sitta vid sidan, titta upp och få godis. Bli matad med godis vid mitt knä när jag går baklänges. Bli matad med godis vid mitt knä när jag går framåt och Ellie går mellan mig och en kant av något slag, ett fotbollsmål, en trottoarkant eller kanske en vägg.

Själva ordet bygger jag just nu bara in förväntan i. Säger fot och ger en godis. Har gjort likadant på ett annat ord, som inte är menat som fot, men där har resultatet ändå blivit just fot. Där har fotet kommit från att jag blivit långsam kan man säga. Från början fick hon godis direkt efter att ordet sades, nu säger jag ordet och börjar sen rota i min ficka efter något ätbart. Under den väntan som uppstår kommer Ellie själv upp till sidan tittar på mig och är fylld av förväntan. Så vill jag att ordet fot också bör fungera. Inga krav, bara förväntan. Så får vi se hur vi går vidare när vi kommit så långt.

Så här?

Hallå? Vad händer där uppe?






lördag 20 september 2014

Tunnelseende

Nu har vi tjuvstartat med tunnlar också! Tidigare har hon vid ett par tillfällen testat vanlig rak tunnel. Idag blev det både platt tunnel och böjd tunnel. Har för mig från mina dagar som agilityinstruktör att det kunde vara lite lurigt med både böjd och platt tunnel, så blev nästan lite förvånad när Ellie kände sig bekväm så snabbt. Vi var bara inne och nosade på hindren och skulle egentligen bara bekanta oss med banan. Så testade vi en platt tunnel på skoj och det gick utan problem. Den hade ett väldigt lätt material i släpet vilket gjorde det enklare. Kanske är det standard nu för tiden? Förr var det mest galon. Efter ett par varv när hon i princip sprang till ingången av tunneln själv så bröt vi. Skulle ju inte tränas, bara testas i det här stadiet. 

Så gick vi förbi den böjda tunneln. Där ville hon faktiskt in själv men jag höll i henne tillbaka. Jag trodde det kanske skulle bli knas för att den var böjd i nästan nitio grader och hon bara gått i korta raka förut. Men Niklas tyckte jag kunde låta henne gå in om hon ville, så då fick hon väll det. Hon fastnade de första gångerna i den pga en tydligen väldigt intressant doft där inne, men kom ut i rätt ände och ville gärna tillbaka in igen. Efter ett par gånger fick jag henne att inte vända och gå in samma väg som hon kom ut. Är kanske inte vidare klurigt med böjda tunnlar om man inte lärt sig farten ännu. Så sitter det nog inte i vägen om man är en smula stursk också, och det är hon ju helt klart. Sällan som hon är rädd för saker alls faktiskt. Djur och männsikor är en annan sak, där kan hon vara resserverad, men döda ting är ingen match inte ens om de låter eller är i kostiga material. Om det inte är damsugaren förstås. Fast den klassar hon nog själv som levande, både rör sig, låter ibland och äter upp saker på golvet. Hur som helst, nu var det inte städning vi pratar om utan agility. Så... Vi kommer prova tunnlarna någon mer gång men sen är det väll egentligen dags att börja lära henne vad de heter. Känns okomplicerat så här långt. Bra det i och för sig, är väll de lättaste hindren på banan. 

Är lite farcinerad av henne ibland, som idag till exempel. Tycker inte jag lär henne något alls egentligen men ändå lär hon sig. Som om hon förstår av sig själv mer eller mindre. Så får hon massor med godis och glada tillrop när hon gör rätt så klart. Det är inte alltid så kanske, men ganska ofta ändå. Börjar starkt misstänka att när hon inte förstår beror det mest på att hon får en dålig förklaring. 

Tjoho - här kommer jag!

Lördagspromenad

En riktigt härlig sensommarvärme bjöd den här lördagen på. Niklas och jag tog med oss Ellie ut i Ursvik och strövade runt i både skogen och på fälten. Det var mycket folk och hundar ute med samma tanke. Nyttigt för lilla hund att inte bry sig så mycket om andra. Vi övade även på att vara lös och att hon ska hålla ordning på oss och inte tvärt om. Vi försöker göra det då och då och det går ganska bra oftast, så även idag. Hon sprang lite långt på första fältet vi var på så då gömde vi oss bakom ett ufoägg (eller vad de nu heter, stora bollar med inplastat hö är det i alla fall), efter att ha fått leta rätt på oss förstod hon fint vad som gäller när man är lös. Eller lös o lös var hon ju inte riktigt, vi kör med spårlina på henne när det är så stor risk för möten och vilda djur. Men hoppa, studsa och rejsa runt går ju lika bra i lina.

Varmt i skogen, då åker tungan ut som på sommaren. 




tisdag 16 september 2014

Monstret

Idag var det valpkurs igen. Efter att kursen hade slutat gick vi i en liten grupp en sväng ner på en av planerna som är delvis inhägnad. De andra släppte sina valpar och de for runt som små söta dammvippor och lekte så fint ihop. Jag var lite tveksam att släppa Ellie. Med henne skulle det bli fyra lösa valpar, mest troligt ingen som kunde förväntas ha någon vidare inkallning. I alla fall inte i ett sånt läge. Så var det ju en pågående kurs lite längre bort. De andra höll sig ju nära oss, men Ellie kan springa långa lovar om hon kommer i busstämming. Plus att det ju faktiskt inte var inhägnat åt alla håll. Skogsbrynet låg nära och det hade redan börjat mörkna. De två bruna valparna såg man knappt alls i dunklet, de liksom smälte ihop med det mörka gräset. Det var minst sagt höga odds att chansa på att allt skulle gå galant. Ellie hängde dessutom helt okontrollerat i sitt koppel, sprattlade och kämpade för att få leka med de andra, som då och då susade förbi och kom inom räckhåll för henne. Ingen lugn hund alltså. Nu hade jag tusen bra anledningar att inte släppa henne med de andra. Så vad gjorde jag? Släppte henne så klart. Föll för grupptrycket kan man väll säga. Eller mitt eget grupptryck i alla fall. Det behövdes inte mer än ett par uppmuntrande kommentarer från de andra och en flyktig, ogenomtänkt tanke i mitt huvud om att hon säkert skulle bete sig finfint bara hon slapp det jobbiga kopplet.

Så jag knäppe loss och Ellie for iväg glad och övertaggad - ungefär som ett bowlingklot. De andra valparna flög som käglor om kring henne. På något vis lyckades hon direkt ställa sig på två av valparna samtidigt. Den ena skrek. Plötsligt ser jag att alla anda valpar är minst hälften så stora som min bowling-ausse. Så korkat. Skulle så klart låtit henne leka med Ridgeback valpen och den tunga Basseten. Inte med den lilla Taxen, Lagotton och Norska Buhunden, som alla dessutom var några veckor yngre än henne. Nu såg jag att hon inte bara var större, utan vilken extrem fart hon kund jobba upp på väldigt korta sträckor. Och vilken kurvteknink (trotts kaoset kunde jag inte låta bli att hastigt bli glad för den goda förutsättningarna för snabba agilitysvängar)! Kanske vallade hon dem, för hon var överallt samtidigt och lämnade ingen ifred. De små liven hade inte en chans. Så fort hon kom ikapp hockeytacklade, välte eller ställde hon sig på dem. Den lilla Buhunden försvann tillfälligt när hon blev ner tacklad i ett dike. Lagotton gapade högt med svansen mellan benen när Ellie kom efter den. Självklart hade inte heller jag en chans att få tag på mitt lilla moster, inkallning var inte ens att tänka på och att springa ikapp henne var lättare sagt än gjort. En valpägare sa till mig att det inte gjorde något och att valpar reder ut sånt där själva. Men ändå fick alla konstigt bråttom hem. Valparna samlades in efter ett kortare virrvarr av människor och koppel. Vi sa hastigt och lite mumlande hej då till varandra. Som tur var stannade Buhundens matte kvar en stund och vi kunde lugna ner hundarna tillsammans. Bra det, både för hennes lilla söta och min burdusa byracka.

Så går när allt är frid och fröjd med små, lekfulla hundar - det kommer alltid någon som inte har koll på sin stora, otäcka hund och förstör för alla andra. 


Marodören - med den omdömmesbefriade matten.





Morgonlämning till Dagis

Fantastiskt morgondis över Bergsharma idag. 



måndag 15 september 2014

Café på balkongen

Igår inhandlade vi som bekant ett café sett till balkongen. Det är en bra tid just nu att köpa utemöbler många har rea på dem och så även Chili, där vi köpte vårt. Fyra hundra för bord och stolar. Då hade vi även råd med den gröna och vita filten tyckte vi.




söndag 14 september 2014

Hästtjej

Efter att ha vinkat av Maria och Sven bestämde vi oss för att åka till Barkarby för att inhandla ett café sett till vår lilla balkong. För en gångs skull var vi ute i god tid, före söndagsrusningen. Klockan visade halv elva när vi rullade in på parkeringen - men vad upptäckte vi då? Jo! Det var fortfarande stängt och skulle inte öppna förens om en halvtimme. Så går det alltså när man försöker vara ute allt för tidigt.

Vi använde vår nyvunna tid till att ta en sväng med Lilla Hund i de mysiga omgivningarna. Precis brevid Barkarby köpcenter ligger nämligen Säby gård. Där finns det lantligt fik, härliga prommenadvägar och massor av hästar. Ellie har ju träffat hästar förr där hon bekantat sig och umgåtts utan problem, nästan varit lite för bekväm. För dessa okända individer hade hon en skräckblandad förtjusning. Bra på ett sätt, en gnutta respekt är minst sagt nyttigt att ha för djur som väger upp i mot ett halvt ton och som har ruskigt hårda fötter. Hon var väldigt nyfiken ville absolut fram till hästarna men fick ändå tosseryck och la benen på ryggen när en av kusarna kom fram till staket för att säga hej. Det var en också hel del folk och hundar på promenad i omgivningarna, mycket bra störningsträning med andra ord. Så vi utnyttjade det och tränade kontakt, inkallningar och godissök i högt gräs.  

Fin kontakt trots skojjiga störningsmoment.

Försök till avslappning trotts ponnykavalkad, lite lurigt var de allt.

Fina på avstånd.

Men lite läskiga på nära håll.

Slutspurten - gång med hästar på båda sidor. 









Röstat

Ellie följde med och väntade utanför som moraliskt stöd. 

lördag 13 september 2014

Waxholm

Den här helgen har vi finbesök av Niklas mamma Maria och Sven. De är några av de få som sovit över i alla våra fyra lägenheter här i och runt Stockholm. Idag passade vi på att ta en tur till Waxholm för turistande och en trevlig lunch i solen. Hittade en väldigt bra ekologisk resturangen precis vid hamnen. Här kommer lite bilder från dagen. 

Båten "Storkär" tog oss ut på vattnet.

Avkoppling på fördäck.

Briggen "Tre Kronor" på väg.

Schäferussi...!

Crew of the day.

Tillfällig vänn på vägen. 

Nypon i full blom, Waxholms fästning i bakgrunden.

På soldäck.

Skärgård i sensommarsol.







torsdag 11 september 2014

Uppgång 05.13

Det är alldeles för tidigt egentligen, men ibland är det bara att bita i äpplet och hoppa iväg. Nu är klockan 06.12 och jag sitter på plats på tåget mot Skövde. Ska jobba i Skara idag men kommer hem till kvällen. Gött det!

Fönsterplats?

onsdag 10 september 2014

Vardagslyx!

Nu väntar vi på bussen hem. Jag hämtade Ellie tidigare på dagis och jobbar hemifrån på eftermiddagen.

Pausunderhållning.

tisdag 9 september 2014

Valpkurs?

Var så himla laddad för valpkurs på Brukshundklubben idag. Niklas skulle gå med henne i första hand och jag skulle vara med på ett hörn. Riktigt så kul som vi tänkt mig blev det dock inte. 

Kursen kändes tyvärr ogenomtänkt och det blev väldigt långa både väntetider och aktiviteter. Ellie han tröttna flera gånger om och allt blev så väldigt mycket svårare med dåligt upplägg. Första momentet på dagen var att stoppa in alla 10 små valpar med tillhörande ägare i en stuga, på nästan samma antal kvadratmeter, för att sitta tyst och stilla i nästan en timme (!). Svårare moment får man leta efter. Elithundar i lydnad har i jämförelse ett lättare moment där de sitter på rad, med flera meter mellan varandra och dessutom under några minuter. Jag blir så trött... Teori för oss människor var det samtidigt, i den helt ointeraktiva och sömngivande formen av föreläsning. Jag var minst sagt irriterad på upplägget och kunde fokusera väldigt lite på det som sades, som de flesta andra gissar jag, de flesta satt och var helt uppe i att försöka lugna ner sina uppvarvade valpar. Vi fick chansen att gå ut lite innan teorin var klar och tog den direkt. Självklart ska hundar kunna koppla av tillsammans inomhus - men inte med 9 okända valpar, på första kurstillfället någonsin i sina liv och i en hel timme. Kan man göra det mycket svårare? Om man fått vara där inne några minuter och sen gå ut med en hund i taget så snart den var lugn hade jag försått poängen. Men detta, ogenomtänkt förvaring, får mig att undra om man istället inte lägger grunden för ett komplicerat förhållande till avkoppling i grupp? Väl ute fick ekipagen gå slalom mellan varandra, återigen alldeles för för nära varandra och alldeles för svårt! Ellie blev dessutom översprungen av en gigantisk schäfervalp och var efter der inte vidare stursk utan slet sig ur kopplet och sprang iväg en bit. Ingen katastof, men väldigt onödigt. Inte var det schäferns fel, inte heller ägarens, men den som la upp ett sånt svårt moment på för liten yta behöver tänka till en extra gång. I övrigt verkade instruktörerna duktiga och vettiga, men det obefintliga upplägget gjorde det svårt att få ut vidare mycket. 

Nu känner jag mig som en tjurig jävel som var totalt missnöjd och neggativ, och ja, det har jag ju inte mycket för. Det hjälper ju inte våran träning med Ellie ett dugg med en taskig attityd. Kanske blir det dessutom ännu viktigare att hålla huvudet kallt när upplägget gör allt så förbenat svårt? 

Teamet jobbade på bra trotts allt!

måndag 8 september 2014

Familjehelg

Så fick jag äntligen träffa min gosfamilj i fredags. Och inte bara dem, utan även familjen hemma på Strandvägen, släkten och mina fina vänner som jag har tiren att ha kvar ända sen barnsben. Jennys har fått tillskott i sin familj i form av lilla Freja och hon skulle döpas nu i helgen. Verkligen en mysig tillställning och de de närmaste samlades för att välkomna den lilla. 

Delar av min egen släkt på mammas sida träffades över en amerikanskinspirerad brunch hemma hos  mamman o pappan, himla trevligt och skojig idé som kontrast till vanlig fika eller middag. 

Logen som Jenny o Danne inrett så fint fick vara festlokal efter dopet.


Gästerna som fyllde lokalen.

Presentöppningen sköttes av Jennys stora tjej Alice.

Försökte sno med mig några av blommorna hem men blev påkommen ;)

Kvällens mittpunkt.





Modehund

Niklas har länge velat att Lilla Hund ska ha scarf, eller helt snusnäsduk. Jag har väll inte varit helt sugen på det, men så hittade han denna diskreta och då kunde väll även jag tycka att det blev helt okej. Jag gillar även kontrasten med en Burberyrutig, snobbig scarf på en lurvig, smutsgrå hund.

Lillakrutt i ny outfit.

torsdag 4 september 2014

Snart!

Nu är det inte många timmar kvar innan jag får träffa min sötnöt och min finaste sambo!

Nöt med plåt.

tisdag 2 september 2014

Certifierad!

Certifierad M3 konsult! Måste passa på att skryta och berätta att jag var bäst i klassen dessutom ;) 

måndag 1 september 2014

Borta

Imorse hoppade jag på tåget till Linköping och lämnade mina två älsklingar för att inte få se dem igen förens på fredag. Det kommer att bli en lång vecka!

Mina favoriter ❤️