I helgen var jag en sån där supermamma som folk pratar om. En sån som har tusen bollar i luften och som hanterar dem lekande lätt med en glad bebis under armen. Där energin bara sprutar, alla är lyckliga och det fullkomligt lyser av ett rosa skimmer runt alltsammans. Mina bollar i luften var bland annat att vara med som arrangör för agilitytävling på klubben, ha ensam ansvar för rasmästerskapet som gick samtidigt, sköta tävlingsköket, att vara tävla fyra lopp samma dag, allt med en liten bebis dinglande i Babybjörn på magen och en Aussie runt fötterna. Lekande lätt.
Mitt på dagen innan vårt första lopp satt jag i en stol och ammade och väntade på att Niklas skulle hämta Ellie. Jag såg väldigt harmonisk ut och en klubbkompis utbrast, "Vad härligt att du är så lung, du har sån koll på allt och redo att tävla om några minuter". Inget kunde vara mera fel. Jag satt ner för att jag hade ont i ryggen. Tröttheten bidrog troligen till mitt uttryckslösa ansikte som kunde tolkas som lugn. Dagarna innan hade jag farit runt som ett skållat troll för att försöka få klart allt innan tävling började ta ut sin rätt. Jag hade tänkt att ta det lugnt och förbereda lite varje dag, men då jag inledde veckan med att ligga i sängen och slåss mot höstens influensa så blev det tight om tid de sista dagarna. Just idag hade jag dessutom studsat upp klockan noll sex trettio efter åttatimmars sömn (vara av som mest två och en halv timme sammanhängande) för att kunna förbereda köket så att det kunde vara en självgående självservering. Han även vara med som parkeringsvakt en sväng på morgonkvisten. Niklas som brukar vara min klippa var inte med så mycket på dagen då han hoppat in som funktionär på tävlingen på min förfrågan. Just i stunden, när jag satt där och ammade så var jag plågsamt medveten om att vi hade startnummer ett i klassen som precis skulle börja. Niklas hade gått för att hämta hunden men fastnat då har inte kunde hitta kopplet som låg någonstans inne i klubbstugan. Allt var kaos inuti mig men tydligen var allt som syntes rosa skimmer. Mer ironiskt blir det inte.
Hunden lyckades ändå komma inom de närmsta minuterna och vi kastade oss ut på plan där mitt sammanbrott kom som ett brev på posten lagom till målgång. För att samla ihop bitarna i mig var jag tvungen att ta mig till en tyst stilla plats och lämna mina små tjejer med Niklas för att få vara ensam i tystnad. Det var där och då bara två alternativ, börja stor gråta, köpa choklad och åka hem till soffan eller komma på ett sätt att hantera den galna cirkusen jag tagit på mig. Där i en liten glänta i skogen tömde jag ut allt och kastade den rosaskimrande supermamman i buskarna. Jag bestämde mig för att det fick bli som det blir. Jag bestämde även att i huvudet fick bara en sak i taget vara. Inget är så viktigt att det måste dansa runt i huvudet hela tiden. Att försöka vara på tusen ställen både fysiskt och mentalt gör ingen glad. Köket fick stå och falla efter det, man kan bara förbereda till en viss gräns. Bankade in i huvudet på mig själv att jag faktiskt är omgiven av kapabla vuxna människor som själva löser saker om det behövs. Själva tävlandet behövde faktiskt bara fokus just när vi är på plan. Så fick det bli. Släppa allt gick inte riktigt för sig så klart. Men förhoppningsvis lärde jag mig tillräckligt för att kanske kunna bli den verkliga supermamman så såmingom - hon som har vett nog att bara gör det som faktiskt är viktigt.
tisdag 27 september 2016
onsdag 7 september 2016
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)