Bebisen byltades på och hunden spändes för pulkan. Hej å hå. Första hundra metrarna gick galant. Gick på en väg i villakvarteren där snön hade packats perfekt av bilarna. Jag var i och för sig tvungen att hjäpa till och fick lite kramp i ryggen av att gå snett. Kändes ändå okej då allt annat var på topp. Sen stötte vi på patrull. Vägen som vi skulle gått var både ordentligt plogad och väl sandad. Så vi tog en liten omväg. Omvägen var helt oplogad. Perfekt. Eller kanske inte. Var vädligt pulisigt i den djupa snön. Ellie tyckte det var för tungt o ville mest maska vilket innebar att jag fick dra desto mer. Mera kramp i ryggen. Men fortfarande ganska mysigt. Fiskade upp kameran och knäppte av en sån där härlig selfie som skriker "hej vad mysigegulligt fint vi har det" (ni ser den här nedan) mest för att bosta mitt eget humör. När vi kom ut från omvägen så väntade plogad och grusad väg igen, nu hade jag inga fler omvägar på lager så det vara bara till att försöka gå så mycket i kanten som möjligt. Ellie vägrade naturligtvis förstå vad jag menade med att gå på kanten, så jag fick koppla av henne o dra pulkan helt själv. Vi hade kommit lite mer än halvägs, men det kändes som vi gått dubbla sträckan. Förutom en trött hund så började även barnet att hänga. Visserligen är det både ryggstöd och ett litet ryggstöd på pulkan, men ändå långt mer krävande att åka vagn. Ja, ja, tänkte jag och försökte fokusera på målet. Bara att bita ihop och köra på. Så vi pinnade på. Och så plötsligt började det att bli lite mer snö på vägen och Ellie hade ju fått vila ett tag så jag bestämde mig för att koppla på henne igen. Letade i pulkan men hittade inte spännena att koppla på med. Fan. Hade säkert tappat dem. Nu var det svårt att trycka undan besvikelsen. Vände om hela ekipaget och började gå tillbaka igen på den välgrusade promenadvägen. Barnet slokade i pulkan. Nu kände jag mig nödd och tvungen att ringa på hjälp. När Niklas inte svarade omedelbart började jag seriöst överväga, det annars helt främmande alternativet, att ringa en taxi. Som tur var behövde jag inte fundera på det särskilt länge då Niklas ringde upp strax och lovade att komma o hämta oss. Min prins på sin vita springare. Eller mja, min sambo i vår gråa bil. Men åndå, minst lika efterlängtad. Innan han han komma så lyckades vi gå hela vägen till den punkt där jag första gången kopplat loss Ellie från pulkan. Men inga spännen syntes till. Suckade djupt och sneglade på Ellie. Men vad var det som hängde längs sidorn på henne? Var det inte spännena vi letade efter. Jo minsann, för de hade jag tydligen aldrig knäppt loss, bara knutit loss själva repen. När Niklas kom var jag mentalt utmattad, kände mig lätt efterbliven och ljög därför lite vitt och sa att vi hittat spännena.
Så slutade våran vintersaga den här gången. Vist hade vi trevligt också, men roligast var nog ändå efteråt när vi kom in i värmen igen. Idag är vi ensamma hemma igen då Niklas börjat jobba igen. Så nu ska vi nog ta ut pulkan igen! Men inte ge oss ut på en tvåtimmarstur utan i stället gå runt i skogen här hemma så vi snabt kan svänga hemåt när vi vill. ;)
