Jag har blivit Kvinna

För första gången på mitt 30 åriga liv så har jag börjat bry mig om det som identiferar en sann kvinna. Tidigare har jag knappt märkt det, men nu tar det stor plats i mitt liv. Kanske har det att göra med att mina modersinstinkter väkts till liv av vår lilla valp? Kanske är det resultat av samhällets och mina närmastes svaga, men ständiga förväntan på att det är jag som kvinna som ska hålla koll på hushållet? Eller så kanske det beror på allt förbenade hav av sand, grus och små, vita hår som har hopat sig i vår lägenhet?

Tidigare såg jag inte damråttorna om de så hoppade upp och bet mig i benet, nu får jag släpp bara jag ser det - grus, sand och små, ljusa hår! Överallt!! Inga stora ryamattor har vi heller (på grund av den överhängande olycksrisken för kissfläckar av lilla hund) som magiskt kan suga åt sig och hålla borta allt jox på golvet innan damsugaren kommer fram när andan faller på (dvs. väldigt sällan). Nej, nej, nej. I stället ligger allt grus och gosar sig på golvet tillsammans med hundarna. Det är ju smååå hundar vi har, inga New Foundland, men det kan man inte tro dömma av mängden grus de drar in. Fastnar under mina sommar-barfotiga fötter gör det också. Om man gnussar med tårna mot varandra så knastrar det. Nej, jag överdriver inte, det är sant! Vår lägenhet ser ut ungefär som ett beach-partygolv. Ni vet sånt disko man var på i övre toren och där de hade hällt ut decimetertjockt lager av strandsand över hela dansgolvet - så har vi det hemma just nu. Nästan. Men damsug då, det är väll inte så himla svårt kan man tycka? Men vi gör ju det! Hela tiden! Trasslar med sladdar och släpar det där otympliga skrället över golvet flera gånger i veckan (vilket måste vara något slags rekord i vår lilla familj). Men nu är det nog! Som kvinna i huset har jag gagit befäl, sålt våra gamla utemöbler och tänker använda pengarna till damsugare. Två stycken ska vi ha. En stor, sladdlös och en handdamsugare att jaga hundhår i soffor och sängar med. Och bilen i så klart. Jag till och med ser fram imot att köpa det där sugande, praktiska hushållsapparaterna. Jag längtar faktiskt, hur ironiskt det än låter. 

Nu har jag bara kvar att börja uppröra mig över smulor på köksbord också så kan jag inte blir kvinnligare sen. 

 

Att så små tassar kan föra med sig så mycket