Staket och luriga slalom

Idag tränade vi tillsammans med Mariella, hennes koikergäng och även solen var med och förgyllde träningen med sin närvaro. Fokus var staket med dubbelt blindbyte och tunneldiskriminering med slalom.

Tunneldiskrimineringen, hinder 3-4, gick förvånansvärt bra. Fick Ellie bara kommandon lite innan hon hoppade nr 3 så fick jag med mig henne. Själva ingången i slalom var klurig behövde hjälpa henne med att både visa första pinnen för att hon skulle gå rätt samt även "dra igenom/plocka upp" henne med vänster handen i första porten för att hon inte skulle missa den. Men sen tuffade hon på bra och hade inga problem med att jag gjorde blindbyte på väg till 5:an innan hon var ute ur slalom. Staketet gick helt ok med plockhand, men jag vill hellre lära mig köra med dubbla blindbyten för att inte tappa fart själv och kunna vara längre före henne. Nötte det ett tag och mot slutet började jag med lite coachning om timingen få till det helt okej. Några till pass så kanske det sitter. Ska testa fyra hinder i staket nästa gång (imorgon!) för att verkligen få in flytet. I övrigt ska jag till nästa gång träna på att köra hela banan även om det är luriga passager. Stanna och belöna eller rätta kan ju vara bra för Ellies skull, men för min skulle måste jag komma loss i tanken och kunna ta mig an nästa bit av banan.  

Hon är himla fin i attityden nu tjejen, full fräs men med ett fint fokus på mig. Klurar på om hon är i någon viss cykel nu innan löpet, om det är för att vi kommit igång ordentligt med konditionsträningen eller om det är för att jag belönar mer med boll. Vår strategi att köra kortare pass kanske har gjort sitt också, även om det idag var ett ganska långt pass. Himla kul i alla fall!

Nu vänder det

Vi tog en privatlektion för Heidi Penttilä att få ordning på kontaktfälten och RC-träningen. Jäklar vad bra det gick efter det! Ellie satte 100% av träffarna träningspasset efter det. Tanken var att vi skulle befästa under några pass och sen ta en ny lektion. Men istället för att befästa så gick det utför. Käpprätt kan man säga.

Efter lite strul med felbelöning, både klassiskt handhavandefel samt tekniska problem med T&T under ett antal pass så var vi helt plötsligt nere på ganska exakt noll procent träffar. Otroligt frustrerande så klart. Fast om man vänder på det, så kan man ju se det som att jag tränar en väldigt lättlärd hund. Som mycket väl vet vad hon håller på med. Från att välja att trampa på kontaktfältet för att det blev godis varje gång, till att med flit hoppa över den för att godis verkade utebli trotts träff  -tyder ju ändå på att hon verkligen förstår att det där kontaktfältet verkligen betyder något. Kanske kan man till och med säga att hon har en hundraprocentig förståelse för vad det handlar om, bara den lilla detaljen att hennes matte inte lyckats förklara om det är på eller av som gäller.

Jag vill ju inte gå på en ny privatlektion med en hund som är sämre än den var när den gick där ifrån sista gången. För att komma till ordning med problemet har jag justerat träningen efter att alltid följa två punkter:

• Alltid köra med klicker (för att vara helt säker på att belöningsljudet kommer även om T&T strejkar)
• Alltid stå/springa så jag(/alt den som kollar träffen och ger belöningsljud) är i jämnhöjd med kontaktfältet när hon träffar det. Det för att minimera risken för fel belöning av missar. 

Och så vips! Idag när vi tränade var vi nästan uppe på 100% träffar sista omgången! Tänk vad man lär sig. Och Ellie sen... lära sig fram och tillbaka kan inte vara lätt, men förhoppningsvis så har hon en toppenförståelse vid det här laget. Nu ska vi lyckas ett par gånger till så blir det dags att lägga på lite stress och extra fart och se om vi kan bibehålla träffarna. Hur svårt kan det va?

Spring i benen

Igår var hade vi årets sista bokade vinterträning inomhus. Var mycket kaos som vanligt, men ett par riktigt fina stunder fick vi till. Lyckades dessutom fånga den bästa rundan på film. Kändes faktiskt otroligt bra, jag kände mig snabb, som att jag stack i tid och Ellie höll tempot uppe utan att för den skulle aussie-tossa sig igenom banan. Aussie-tossa sig igenom en bana gör man i raketfart och väljer dessutom helt på egenhand vilka hinder i banan man vill ta. Men inget sånt, bara fin fart och dessutom styrbar. Fantastisk känsla.

När jag såg filmen var min första reaktion besvikelse. Handlingen såg inte bra ut alls. Där jag tyckte att jag varit i så otroligt god tid så var jag bara precis på gränsen i tid. Missade blindbyten och ersatte med framförbyten osv. Handlingen så ganska fult ut, hackig och trög dessutom. Inte alls som på youtubefimlerna från SM som jag brukar kolla på. Märkligt, för det var ju den känslan jag hade haft, att vi var på snudd på SM nivå. Gnällde rätt så hårt på mig själv ett tag innan jag började inse att Ellie linjer faktiskt var näst intill klockrena. Jag brukar ju säga till andra att om hundens linjer är bra och farten är hög så får man vara nöjd även om man själv fulhandlar. Mera gnäll började mala i huvudet, ja, men jag var ju en massa i vägen och saktade ner henne. Tittade igen och såg att det faktiskt bara var på ett ställe som jag var så där riktigt mycket i vägen. Hon höll ju hyfsad fart totalt sätt. Och när jag tänkte efter så var jag nog mindre i vägen än jag någonsin varit med henne i en bana. Fick också påminna mig om att man inte kan jämföra sig med youtubefilmer från SM. I alla fall inte när man själv inte varit med på de filmerna. Så det var nog ganska okej ändå.

Till och med så var det nog en jävla bra omgång. Nu börjar jag känna mig stolt igen och börjar åter känna den där känslan som vi hade där på banan. De är ju den man ska ha med sig. Jämt! Även om den inte fastnar på film. Jag ska se till att hitta de där guldstunderna som uppstår i magen i varje träningspass och se till att de är de som blir kvar i huvudet - med eller utan film.

Första 30-hindersbanan

Idag testade vi våran första 30-hindersbana. Egenkomponerad baserat på hur hindren stod från början i hallen. Gick inte hela vägen, mest troligt på grund av att jag inte hittade rätt forkus och inte heller visste vad jag skulle göra på alla ställen.

Ellie bjöd dock på snyggaste baksidan på hopphinder. På hinder 10 var det valfritt om man ville köra bommen eller tunnel och hopp som stod bredvid, vi valde det sista. Jag kom så klart långt bakom henne och hade ingen chans att visa henne vilket håll hinder 11 skulle tas ifrån, gapade "runtruntruntrunt" som en galning - och vist tog hon det! Jag blev så chockerat imponerad att jag helt kom av mig och vi kom inte längre än till 13. När jag skulle göra det igen så gick det dock inte. Men ändå! Då vet vi att hon kan i alla fall. Grymma lilla hund.

I höst ska vi testa denna igen och se om vi kan sätta alla 30 hinder. Lite svårt dock med de långa avstånden på sina ställen tex 6 till 8 och även 14 till 15, där tappade hon bort var hon skulle. Men är det över 10 mtr så kanske det inte är så konstigt. Bra att rita skissen efteråt, för det var så väldigt långt tänkte jag inte på när vi tränade tyckte jag bara att hon inte riktigt jobbade framåt. Inte helt rättvist, så det kan beövas justeras inför nästa gång vi testar banan.

Mjukissnittar

Här kommer recept på himla goda mjukissnittar, är en tolkad variant av kolakakor. Receptet har jag snott, men modifirerat en gnutta.

200 gram margarin
2,5 dl strösocker
1 msk sirap
4 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
2 tsk bakpulver

4½ dl vetemjöl
Lite lingon

Blanda samman alla ingredienser i en skål för hand till en slät deg. Dela sen degen i tre delar och rulla ut till längder. Lägg på en plåt med bakplåtspapper. Om lingonen är frysta, låt dem tina på kökspapper så de inte blöter ner kakorna för mycket. Strö över lingonen över kakorna och sen skjuts in i ugen! 

Fitdog läger

I januari var jag och Ellie på på agilityläger. Var fantastiskt bra på många sätt och mycket jag skulle vilja berätta, men i det här inlägget ska jag fokusera på att analysera hur vi ska lägga upp kommande träning.

Kortare pass för Ellie och torrträna mig mer
Ellie behöver korta pass för att hålla uppe farten. Teknikträning är en lite annan sak, där ska vi fortsätta jobba på förståelse och lägga på fart när hon förstått. Men ändå inte nöta i oändlighet som vi har en tendens att göra nu. Själva kedjningen, så fort det ska vara flyt, så ska det vara väldigt korta pass. Jag behöver o andra sidan träna mera för att få ordning på min koordination och memorera banor bättre. Det känns lite knepigt när man har bokat en hall i en timme tex. men jag måste se det som att vilan mellan de korta passen är minst lika mycket värt. För att utnyttja tiden bättre så har jag nu råd med att bygga lite mera, vilket ju kan vara bra för mina läxor jag får från Jenny. Kommer också att lägga mer tid på att torrköra kombinationerna, dvs. att springa dem själv och mentalt föreställa mig att Ellie är med. När hon väl får vara med kommer vi mycket mer troligt sätta kombinationen.

Mer ansvar och springa mer
Ett återkommande tema för helgens kurs var Ellies fart. Hon är inte så långsam som jag tror på raksträckorna och hon har väldigt fina vägar. Hon är alltså inte så långsam, även om hon kanske inte är i den snabbaste kategorin så har hon ett hyfsat driv. Det handlar mer om att jag måste ge henne utrymme och peppa henne ordentligt innan vi kör. Utrymmet måste hon få dels att jag ser till att vara mycket längre före henne när jag jobbar framför henne. Dels sitter det ihop med att jag vill kontrollera att allt går rätt till där bakom mig, jag stannar av, väntar in och tappar fart för att kunna vara kvar o se om hon tar hindren som hon ska. Ellie måste få mera ansvar! Lite på henne och låta henne få utrymme att göra rätt. Så måste jag springa på mer, sluta stanna och bara fortsätta. En av instruktörerna, Linda Enberg, tipsade om att försöka stanna så lite som möjligt i en bana då det är så svårt att accelerera upp i rätt fart igen, mkt bra tips! Så summa summarum - spring mer!!

Fartträna separat
Jag har en förkärlek till snirkliga tekniska kombinationer, men vi kan inte bara träna det då det inte låter henne hålla hög fart. En del i att hålla uppe hennes fart är att träna någon flytiga kombination ofta, kanske rent av varje pass. Dessutom ska jag farttränas! Torrträna banor och jobba på att kunna vrida huvud och överkropp utan att benen saktar av eller kommer bort från linjen. Ett av helgens absolut bästa tips kom från Linda Enberg som sa att en förare som gör minimalt med stopp kan hålla ett bättre flyt och mera fart. Det är något som jag tror passar mig som gillar att springa men som ändå inte är den snabbaste sprintern.

Längre kombinationer
För utom farten så måste jag träna på att hålla en lång bana i huvudet och även på att hålla ihop oss genom hela banan. Det är lite oklart hur mycket Ellie behöver det här, då det alltid är jag som gör fel först. Men jag är övertygad om att det är ett sätt att träna som är bra för de flesta hundar, så säkert även för Ellie. Får hon en anledning att hålla ihop en hel bana. Målet är att komma upp i 30 hinders banor till sommaren.

Specifika delar att förstärka
Runt - sitter bra men kan bli bättre
Kom hit - att hon ska komma till mig utan att ta något hinder på vägen är kanske den svagaste länken just nu. Hon har ingen aning om vad jag vill när jag gapar "kom hit". Skulle behöva komma på ett nytt kommando som jag bara använder för ändamålet och inte ha ett som är så uttjatat i alla möjliga sammanhang som just "kom hit".
Kontaktfälten - jobbar på att får RC klart på bommen för att sen gå vidare med A:et. Just nu funkar gungan helt ok, även om den så klart behöver underhållas.

Placera hunden på linjen
Både för Isabelle och för Mona fick vi träna på att verkligen placera hunden på linjen över hopphinder. Att placera hunden på linjen mellan hindren har jag förstått sen tidigare men att vara på att pilla på den var hindren var nytt för mig. Både över hopphinder och i slalom fick jag peta under helgen. Coolt och ett bra verktyg i många lägen.

Mitt mentala jag
Jag har från början en ganska stor portion självförtroende och har en känsla för att vara bäst när det gäller. Och det är sant. Delvis. Vårt bästa jag brukar jag kunna plocka fram när det gäller. Men jag har under kursen identifierat att jag är väldigt känslig för situationer när jag känner mig uttittad och bedömd. Jag kan ha svårt att ha med familj eller nära vänner i situationer där jag förväntas prestera tex, eller om jag tänkte för mycket på att jag borde vara bättre än någon annan (tex som tränat kortare tid än vi). Jag blir att så hiskligt förlamad när jag tror att folk dömer oss. Typ som i en situation med en instruktör. Då kan jag blir helt handlingsförlamad, vilket ju är paradoxalt då ju hela instruktörens uppgift är just att bedöma oss. För att ha en hög högsta nivå måste man ju kunna träna med fullt fokus. Inte bli gå femton steg bakåt i utvecklingen för att någon tittar. Här har jag ingen konkret lösning, men ska jobba med verktygen EvaMarie Wergård gav oss. Plus att jag hoppas att i och med att jag sett och satt ord på det jag vill ändra så har jag kommit mer än halvvägs.

Uppdrag 1, detaljbeskriva ett lopp
Uppdrag 2, göra ett perfekt lopp på film, klipp o klistra är tillåtet!

Mera mentalt
Förutom att rätta upp det så vill jag bli bättre på att plocka fram det där vårt bästa jag även i situationer som vanliga träningar och mindre tävlingar. All tid på agilityplanen ska behandlas med samma avslappnade men samtidigt skärpta fokus. Även här hade EvaMarie en del grymma tips som jag ska jobba på..

Fysträna Ellie
Grunden är ju promenader, vilket fram för allt är bra för återhämtningen precis som för människor. Fortsätta dragträna och ha henne lös/lina så mkt som möjligt. Ska sats lite mer på korta sprinter också. Tex backträning eller lek med andra hundar.

Fysträna mig
Fortsätta kroppskontroll övningar inomhus. Men också växla upp mer utmanade träning så som cross-training, skivstäng och intervaller så snart kroppen orkar. Fokus på explosivitet och acceleration. Något av det roligaste jag vet! Efter över ett år med foglossning så är den äntligen över och det känns som jag fått en ny kropp.

Detta var ett axplock av allt, men nu är det dags att sluta skriva och börja trolla!

Bilden som småljög

Idag skulle vi göra en mysig utflykt jag och tjejerna. Vi skulle ta pulkan, Juni i den och Ellie skulle dra den och så skulle vi gå bort till en bekant från hundklubben. Hon bor ca 50 minuters promenad i från oss. Perfekt lördagsnöjje! Ellie är ju ganska ny på att dra pulka, så några rejäla kilometer i benen skulle nog göra susen för henne. Niklas knorrade något om att vi skulle ta bilen. Men nej då, inte behövdes väll det. Resan var ju målet. Allt skulle gå som på medar och roligt skulle de bli. 

Bebisen byltades på och hunden spändes för pulkan. Hej å hå. Första hundra metrarna gick galant. Gick på en väg i villakvarteren där snön hade packats perfekt av bilarna. Jag var i och för sig tvungen att hjäpa till och fick lite kramp i ryggen av att gå snett. Kändes ändå okej då allt annat var på topp. Sen stötte vi på patrull. Vägen som vi skulle gått var både ordentligt plogad och väl sandad. Så vi tog en liten omväg. Omvägen var helt oplogad. Perfekt. Eller kanske inte. Var vädligt pulisigt i den djupa snön. Ellie tyckte det var för tungt o ville mest maska vilket innebar att jag fick dra desto mer. Mera kramp i ryggen. Men fortfarande ganska mysigt. Fiskade upp kameran och knäppte av en sån där härlig selfie som skriker "hej vad mysigegulligt fint vi har det" (ni ser den här nedan) mest för att bosta mitt eget humör. När vi kom ut från omvägen så väntade plogad och grusad väg igen, nu hade jag inga fler omvägar på lager så det vara bara till att försöka gå så mycket i kanten som möjligt. Ellie vägrade naturligtvis förstå vad jag menade med att gå på kanten, så jag fick koppla av henne o dra pulkan helt själv. Vi hade kommit lite mer än halvägs, men det kändes som vi gått dubbla sträckan. Förutom en trött hund så började även barnet att hänga. Visserligen är det både ryggstöd och ett litet ryggstöd på pulkan, men ändå långt mer krävande att åka vagn. Ja, ja, tänkte jag och försökte fokusera på målet. Bara att bita ihop och köra på. Så vi pinnade på. Och så plötsligt började det att bli lite mer snö på vägen och Ellie hade ju fått vila ett tag så jag bestämde mig för att koppla på henne igen. Letade i pulkan men hittade inte spännena att koppla på med. Fan. Hade säkert tappat dem. Nu var det svårt att trycka undan besvikelsen. Vände om hela ekipaget och började gå tillbaka igen på den välgrusade promenadvägen. Barnet slokade i pulkan. Nu kände jag mig nödd och tvungen att ringa på hjälp. När Niklas inte svarade omedelbart började jag seriöst överväga, det annars helt främmande alternativet, att ringa en taxi. Som tur var behövde jag inte fundera på det särskilt länge då Niklas ringde upp strax och lovade att komma o hämta oss. Min prins på sin vita springare. Eller mja, min sambo i vår gråa bil. Men åndå, minst lika efterlängtad. Innan han han komma så lyckades vi gå hela vägen till den punkt där jag första gången kopplat loss Ellie från pulkan. Men inga spännen syntes till. Suckade djupt och sneglade på Ellie. Men vad var det som hängde längs sidorn på henne? Var det inte spännena vi letade efter. Jo minsann, för de hade jag tydligen aldrig knäppt loss, bara knutit loss själva repen. När Niklas kom var jag mentalt utmattad, kände mig lätt efterbliven och ljög därför lite vitt och sa att vi hittat spännena. 

Så slutade våran vintersaga den här gången. Vist hade vi trevligt också, men roligast var nog ändå efteråt när vi kom in i värmen igen. Idag är vi ensamma hemma igen då Niklas börjat jobba igen. Så nu ska vi nog ta ut pulkan igen! Men inte ge oss ut på en tvåtimmarstur utan i stället gå runt i skogen här hemma så vi snabt kan svänga hemåt när vi vill. ;)

Frusen blogg

Jag vill inte säga att bloggen är på is, men lite frusen är den allt. Just nu skriver jag dagbok om och för Juni, i den skriver jag om hennes första tider i livet. Tankar och sånt som jag tror att hon kan tycka är roligt när hon bli större. En liten del om sånt som jag tror hon kan ha glädje av om hon har lyckan att själv bli mamma en dag. Skrivningen i fingrarna räcker där för inte alltid till bloggen just nu. Men på is är den då inte, bara lite frusen om nästan.

En liten epok går över i nästa

Det här med att amma har sannerligen inte varit som det utgavs för. Det presenterade innan förlossning som ett naturligt, fritt val där det bara fans fördelar med att välja amning. Riktigt så var det kanske inte. 

För det första så var det vansinnigt svårt. Det tog dagar av påhejande och instruktioner från personalen på BB för att både jag och Juni skulle få kläm på det. Vilket tydligen var helt normalt fick man veta i efterhand. Det gjorde sjukt ont, vilket tydligen var så otroligt normalt att det tog över en månad innan det konstateras att det var pga svamp i brösten det gjorde så ont. Vilket var, och fortarande är, snudd på omöljigt att bli av med så länge man ammar och svampen hoppar runt mellan bebisens mun, mammans bröst och alla lakan, kläder, nappar och nappflaskor. Också normalt givetvis. Att foglossningen kan sitta i så länge man (kvinna?) ammar är det ingen som säger till den som är gravid. Men jo då, det är inte heller så där svindlande ovanligt som man skulle kunna tro. 

Nu är det mycket snart slut på ammandet. Juni börjar äta mat på allvar och jag kommer pga alla följder av amningen inte fortsätta många dagar till. Att amma vidare som komplement hade jag under graviditeten planerat att göra men nu vill jag få bort svampen, slippa foglossningen och sova längre än två timmars intervaller på nätterna. Och hon klarar sig rent näringsmässigt nu alldeles utmärkt utan min mjölk. Trotts allt slit och knepigheter så är det med en stor tagg av sorg i hjärtat som jag avrundar det här kapitlet med lillan. Det har trotts allt varit våran grej, så fantastiskt intimt, fint och mysigt, så många stunder varje dag så nära varandra. I början vaknade och utforskande av den lilla kära. Genom en tid bör vi fick ögonkontakt och ibland till och med ett första leende. Tills nu när vi tillsammans njuter av ett lugn och en vilostund mellan allt som ska upptäckas. 

Trotts att det tog tid i början, jag satt i soffan hela dagarna o ammade och det var dötrist och tråkigt - så har det på det hela taget varit aldeles, aldeles underbart.

Duktig mattjuv

Idag hade vi bokat en timme agility i inomhushall. Juni somnat i famnen i soffan och jag vill låta henne sova så länge som möjligt för att inte få en arg bebis på träningen. Så fort hon vaknade hoppade vi ut i badrummet för att byta blöja.

Då hör jag. Smask-smask, från vardagsrummet. Jälvar. Glömde resterna Junis lunchgröt på vardagsrumsbordet. Nu är hon ingen storätare när de kommer till gröt, så det var så gott som hela skålen kvar. Smask-smask, hörde jag igen från vardagsrummet. Gapade mitt myndigaste jag kunde på hunden för att få henne sluta tjuva mat. Inte myndigt nog tydligen. Smaks-smask, hördes fortfarande. Jag såg för min inre syn hur grötskålen låg uppochner vänd på den den långhåriga ryamattan. Fick automatiskt mer inlevelse och röt till en gång till till hunden i andra änden av lägenheten att sluta stjäla. Nu funkade det. Ellie kom lommandes med bebygröt skvätt över hela pälsen. Faaan. Skulle jag städa upp gröten och komma toksent till träningen? Eller låta kladdet ligga kvar och ta det lätt intorkade kaoset när jag kom hem igen? Bytte klart blöjan, tog barnet under armen och skyndade ut till vardagsrummet för att se hur illa det egentligen var. Inget på mattan alls faktiskt! På något vis måste hunden ha stått på bordet med tassarna och ballanserat den lilla grötskålen på bordskanten, till och med skeden var kvar i skålen.

Hur hon lyckats skvätt gröt på hela ryggen är fortfarande en gåta, men helt orellevant - ingen gröt på mattan! Duktig tjuv! Jag blev så glad att jag ställde ner gröten kvar till Ellie. Snor man mat med sån precision förtjänar man en belöning minsann.