RC pass

Det börjar bli vår och tillräckligt ljust för att hinna träna utomhus efter jobbet. Något som Elie och jag utnyttjade för ett träningspass. På programmet stod running contacts. Mycket klurigt och fortfarande klassat som ett omöjligt uppdrag enligt vissa. Men inte för oss och vi är i gott sälskap, massor med folk tränar det och de flesta lyckas faktiskt så småning om. Men det kan ta tid. Oändligt med tid. Med gårdagens pass färskt i benen tänkte jag reflektera över några nya och några gamla funderingar jag har kring RC-träning.

Egentligen är RC inte krångligare att lära in än något annat. Hunden ska göra något den redan kan, alltså trampa på kontaktfältet på balansbommen. Alla hundar kan det här, helt säkert. Även när vi lägger till att det ska göras i maxfart så kan alla hundar det. Men att få hunden att förstå att vi vill att den gör det varje gång är desto svårare. Det är alltså en tankenöt om hur vi talar om för hunden vad vi vill att den ska göra som är svårt. För en hund med dålig kroppsmedvetenhet och, eller kroppskontroll är det så klart ännu svårare. Men låt oss hålla oss till själva förklarandet och anta att vi har en hund med relativt god kroppskontroll, som i Ellies fall. 

För vissa personer som har tränat snabba agilityhundar länge är det inga problem att konsekvent belöna när hunden den trampar på kontaktfältet och låta bli när den missar. En förare som kan göra den här belöningsmetoden hundraprocentig får hela inlärningsprocessen att gå ganska snabbt. Men då krävs för utom ett vältränat öga som ser varje träff och miss även timing, kroppskontroll och koordination. Det är nämligen inte helt lätt att på bråkdelen av en sekund, som det ju tar för en hund i maxfart att ta sig över ett kontaktfält, att både bestämma om det var träff eller inte samt följa upp med eventuell belöning. Helst vill man ju belöna exakt i ögonblicket hunden har tassarna på kontaktfältet eller, i en ideal värld, precis innan den sätter tassarna på kontaktfältet. Allt senare än det gör det svårare att förstå för hunden. I värsta fall belönar man när hunden landar på gräset efter hindret. Vad ska hunden tro då? Troligen att den ska skynda sig av hindret ner på gräset med konsekvensen att den börjar hoppa av innan kontaktfältet. Och så står man där frustrerad och muttrar att de det är med RC minsann är en omöjlig uppgift. 

Att få RC-träningen att fungera kräver alltså att jag satsar på att välja en träningsmetod som jag klarar av som förare. Vissa väljer att inte köra hunden på maxfart i början och tar den allt efter som. Det var också så vi började. Men här vill jag bara vara en kort stund, så fort som möjligt vill jag lägga till farten. Till saken hör att vi jobbar med kontaktfältsmatta, för att jag tycker det är det mest tydliga sättet att förklara vad jag menar, och då vill jag värdeladda mattan i ett hyfsat lugnt tempo för att få det rätt. Men som sagt, den här träningen vill jag snabbt vidare ifrån. Så fort hon förstår att mattan betyder belöning börjar det kluriga. Svårigheterna för Ellie kom först med högre fart, eller egentligen då hon tog längre galoppsprång. Först då blir det en utmaning för henne att anpassa stegen så att i alla fall någon tass träffar. I och med farten blev det även rörigare för mig då jag fick det där kravet på mig att både se, bestämma träff/miss  och belöna under den korta tid hon passade kontaktfältet. Helst vill jag belöna med boll eller något annat med fart. Problemet med en boll man kastar från handen är att det tar förhållandevis lång tid. Börjar jag kasta (eller egentligen bara höjer handen inför kastet) tidigt så stör jag henne och hon tenderar att glömma och gärna missa kontaktfältet. Ett ännu större problem är då att jag inte alltid hinner hejda mig och kastar iväg bollen ändå. Fel på fel. Jag provocerar fram ett fel som jag sen belönar. Ännu en bra grund för att skaff sig uppfattningen att RC är omöljigt. Om jag istället kastar bollen för sent upplever jag att hon sänker farten något och tittar på mig just över komtaktfältet. Något bättre kanske, men inte helt bra då hon lär sig både att dra ner på farten och dessutom att titta på mig. Även om hon träffar kontaktfältet så vill jag ju att hon håller maxfart och tittar framåt dit hon ska. En lösning skulle kunna vara att alltid vara två som tränar, en som tittar och bedömer träffen och den andra kastar bollen först efter belöningsord från tittaren. Det lyxen har vi tyvärr inte så ofta när vi tränar. Kvar återstår godisautomaten, som bara belönar när jag trycket på en knapp, som en hjälpreda. Man måste inte ha en sån för att träna RC men det underlättar verkligen. Jag som förare måste fortfarande göra alla momentet; titta, bedöma träffen och belöna. Men det sista momentet får ta något längre tid samt att själva belöningen inte kommer från mig som på så sätt kan distrahera hunden. Jag kan fokusera på att roppa "bra" vid träff och helt utan någon synlig rörelse belöna med ett litet knapptryck. 

Längre än så här har vi inte kommit, vi varvar matträningen på marken med att lägga den på kontaktfältet. Senast när vi körde på kontaktfältet blev det en hisklig massa felbelöningar, så nu blir det ett par pass tillbaka på marken och då bara med godisautomaten - allt för att jag ska lyckas göra tätt. Planen är att då och då varva med bollbelöning samt att successivt gå i från godisbelöningen i automaten allt efter som hon förstår och lär sig att anpassa steglängden för att få träffarna. Samt att få till träning på olika klubbar för att hon ska förstå att alla balansbommar betyder att man ska gå på KF. Förhoppningsvis är vi klara med alla stegen lagom till hösten. 

Tre träffar i rad från senaste mattpasset. Efter det var vi nöjda för stunden och tog paus.