tisdag 28 oktober 2014

Min kära lilla ponny

Jag vet inte om man kan säga att vi tjuvtränar agility längre, jag tror faktiskt att vi tränar på riktigt. Idag har vi åter igen varit på brukshundklubben och agilityplanen. Samma visa med tunnlar och platsliggningar, idag fick vi dessutom förära oss med tända lampor över planen och några andra ekipage som bidrog till finfin störningsträning för Ellie. 

Den mesta tiden gick åt till att få Ellie att strunta i de andra hundarna som lekte och tränade med sina mattar eller stod uppbundna och skällde. Som uppvärmning tirxade vi oss förbi de andra hundarna som befann sig på lydnadsplanen. Mitt mål var att göra det med slakt koppel hela vägen, det gick nästan helt med hjälp av köttbullar och en kamptrasa. Väl inne på agilityplanen var det bara vi, så där hade jag som mål att kunna ha henne helt lös. Lydnadsplanen ligger visserligen kant i kant med agilityplanen men det är så fiffigt ordnat att det är ett litet staket i mellan, vilket gör att modet och självförtroendet är på plus när det kommer till att våga släppa sitt lilla frö till valp. Det bästa med det lilla staketet, som är gjort av finmaskigt nät, är att Ellie inte har en aning om att det finns. Trots det försökte hon inte springa fram till de andra hundarna en enda gång, även om hon sneglade och skällde lite på dem någon gång.

Det är fortfarande farchinerande hur lyhörd Ellie kan vara ibland. Känslan mellan oss liknar den mellan en van ryttare och en välskolad häst, på ett sätt jag inte trodde gick utan fysisk kontakt. Hm, inte en helt tydlig förklaring kanske. Nu blir jag kanske lite flummig, men jag kan inte förklara utan att sväva ut en aning. När man rider och har någorlunda koll på vad man gör kan det upplevas som att hästen gör det man tänker innan man hunnit be om det. Man tänker att man ska fatta galopp - och vips - så har hästen börjat galoppera redan innan jag har hunnit ge rätt hjälper. Som tankeläsning! Fast det klart att jag faktiskt har fattat den där galoppen, bara att hjälperna var så små, då de ju mer eller mindre kom omedvetet. Då man faktiskt sitter på hästen, kropp mot kropp, så är det ju inte helt otroligt att hästen känner min kropp mer eller mindre som sin egen. Men att jag får samma känsla med Ellie som ju faktiskt är flera meter ifrån mig är om möjligt ännu häftigare! Tänk att en vallhund med exptionell känsla för att läsa kroppsspråk kan vara lite samma sak som en alldeles egen liten ponny.

Post-träningsben, det är viktigt att fylla på efter ansträngning. 





3 kommentarer:

  1. Tycker det var en väldigt bra liknelse med hästen. Tänk vad grymt det blir om ett halvår, år eller två då med ännu mer träning.

    SvaraRadera
  2. Håller med om att liknelsen med en ponny var väldigt bra! :) har du tänkt tävla i agility när hon blivit äldre?

    SvaraRadera
  3. Lycka till😊med lilla ponnyn😉

    SvaraRadera