En vänskap som tog slut

Du lilla vänn gick ur tiden och du gjorde det aldeles för tidigt. Femton år känns aldeles för kort. Det är så logiskt, så matematiskt - tiden tar slut. Inget komplicerat. Jag viste det innan och jag sa det högt till mig själv. Jag trodde att jag förstod. Men nu när du inte längre finns är det något av det svåraste att förstå. Du fattas mig mer än jag kunnat ana. 

Även om du var många mil bort så fanns du. En gång var vi ett tillsammans. Alltid nära, alltid bredvid varandra. Vi växte upp bredvid vanarandra, delade tonåren, delade livet. Nu finns inget kvar att dela, bara mina ensamma minnen finns kvar. Du lärde mig så mycket om livet, om vad det innebär att ha hand om ett annat liv. Du lärde mig om glädjen, du prövade mitt tålamod, du lärde mig om passionen, om glöden. Nu lär du mig om sorgen. Något som varit diffust och fråvarande men som nu är påtagligt och ofrånkomligt. Jag vet att det en dag kommer kännas lättare, jag vet att du kan lära mig även det här. Du kommer till slut lära mig att se bara det vackra i tiden som gick utan att gråten tränger sig på.

Även om jag trodde du var bara min så vet jag att jag delade dig med många. Var du än kom viste alla ditt namn. Du rörde så många människor med ditt speciella väsen. Jag vet att jag talar för alla när jag säger att vi saknar dig djupt. 

Jag vet inte om jag tror på något högre, men just nu hoppas jag innerligt att det finns nya gröna skogar och ängar för dig att springa på. Att din kropp där på andra sidan är lika pigg och stark som den en gång var. Lånad tid som man tror ska vara för evigt - jag tackar dig underbara lilla hund för all den fantastiska tid du delade med oss! Du finns alltid i mitt hjärta och jag önskar så att vi ses igen en dag.