söndag 9 november 2014

Träningsagboken

Niklas frågade mig idag hur det gick till när jag lärde Elvis alla agilityhinder för en herrans massa år sen. Hm. Jag var tvungen att erkänna att jag faktiskt inte minns vidare mycket av själva inlärningen, bortsett från ett par större moment så som tex slalomen och gungan. Slalomen blev vårt paradhinder så småningom, så där kommer jag ta med mig mycket till Ellies inlärning. Elvis fick tex tidigt jobba mycket självständigt då vi blandade v-slalom (heter det så?) och allé-metoden. På gungan klickade jag in nerslaget och tränade ofta på att få honom att gå hela vägen ut direkt, något som han egentligen tyckte var lite läskigt, men fixade fint om vi bara tränade och klickade in det ofta. Kanske jag även kan dra mig till minnes lite om hur vi trasslade med kontaktfäkten - utan att jag faktiskt tror det blev någon vidare skillnad. Så nu tänkte jag att jag skulle vara proaktiv och hjälpa minnet lite på traven med Ellies träning och faktiskt skriva ner hur hon lär sig och utvecklas.

Idag har vi tränat på däcket. Träningsstrategin där kommer att bli vanligt, enkelt tragglande. Tänker att det är ett relativt lätt hinder som vi dessutom har hela vintern på oss att förstå, så jag tror inte vi behöver vara så där fasligt effektiva med snitsiga inlärningsmetoder. 

När jag tränar blandar jag nästan alltid ett par-tre övningar, så vi kan jobba med "aktiv vila". När det kommer till nyinlärning av relativt simlpla moment, dvs inte kedjor av olika saker eller långa moment typ handling eller vallning, så tror jag att traggla samma sak längre än ett par tre gånger under längre tid än någon minut tror jag rör till det mer än det ger. Det finns dessutom många fler anledningar till microträningspass. Det är lättare att göra det roligt att ha roligt och behålla motivationen korta stunder. Hjärna håller sig pigg, allert och tvingas tänka mer när man byter övningar. Små pauser där man gör annat ger dessutom flera tillfällen. Idag när vi körde däcket så fick vi kanske 8-10 små korta pass istället för ett långt. Idag blandade vi en raksträcka på två superlåga hopphinder och en tunnel med däckträningen - och den på agendan allrid stående platsliggningen/avkopplingen så klart.

Men nu beskriver jag bara däckträningen i ett sträck utan att prata om pauserna. Första gången satte jag henne på ena sidan om däcket, gick själv runt till andra sidan och visade igenom henne. Belöningen fick hon hämta i en uppochnervänd frisbee som jag placerat ut ett par meter efter däcket. Det här gjorde vi kanske två-tre gånger så hon fick lyckas och förstå att hindret i sig betyder belöning. Så började jag sakta flytta mig runt till hennes sida. Lite för snabb med att öka svårighetsgraden var jag tydligen för hon gick genom ramen ett par gånger. Då fick jag gapa nej (vilket jag egentligen inte tror är så vidare bra i sammanhanget) men strax fick vi hjälp av Niklas som vackert lyfte upp frisbeen med godiset om hon mot förmodan sprang genom ramen. Det var himla bra det, för då kunde jag fokusera helt på att hjälpa henne genom att peka på hålet med rätt timing. I början satte jag henne precis innan däcket så hon hoppade igenom direkt. Men så snart hon klarade det så ville jag få henne att starta så hon faktiskt såg själva däcket som ett hål, så som hon kommer se det på avstånd. Innan vi avslutade träningen fick vi till just ett sånt hopp där hon sprang på lite ansatts, jag fick vara med och peka väldigt nära men ändå väldigt nöjd med tanke på att det var första tillfället. Inte kommer vi behöva hela vintern till det här inte. 

Kamphunden in action.



  


1 kommentar: