Det finns några få saker jag saknar från barndomen. En sån är julkalendrar. En sån bubblig glädje över att komma en dag närmare jul, få uppleva spänningen i att leta reda upp rätt lucka och sen förväntansfullt pilla upp den lilla pappersfliken. Ibland vill jag minnas att jag väntade till kvällen med att öppna luckan, bara för att ha spänningen kvar lite längre. Vissa jular blev det till och med en chokladkalender! Då var lyckan total. En liten, ljus fantastiskt god bit choklad mitt i all julspänning och förväntan.
Idag finns delar av bubblandet fram till jul kvar. I all hemlighet skulle jag gärna ha en sån där platt sak att pilla upp luckan på varje dag fram till jul. Men att små ritade granar eller tomtar bakom en pappersflik gör en vuxen människa lyrisk känns inte riktigt friskt. Och en liten bit choklad vill jag faktiskt inte ens ha längre, vuxenheten har tagit över och jag tänker mer på att jag får hål i tänderna.
Det finns det någon i mitt liv som förstår just den där känslan även om vi inte pratat om den. (Eller, ja, om man inte räknar små jublande rop så fort vi gått förbi en adventskalender i en mataffär.) Någon som blåste liv i den bubblande kalendern, fast med en vuxen - och väldigt lyxig - kamouflering. Igår kom Niklas hem med Body Shops adventskalender! Fantastiskt omränksam pressent till en vuxen julgalning. Innehållet i kalendern känns väldigt ompysslande, men det mest fantastiska är ändå mannen i mitt liv som ser de speciella minnena, förstår dem och ger mig nya. ❤️
