Barnträning med liten valp

Här om dagen var vi på grilläventyr i Sjöberg hos syster med familj. Andrews syster med familj från Australien var också där. En väldigt massa folk för en liten valp att socialträna sig med. Vuxna går  i allmänhet bra, även om hon är lite reserverad i början. Barn är lite lurigare. Så vi försöker jobba på det. Normalt räcker det gott med att jag förstår hundens perspektitv när jag försöker lära nytt. Även det kan vara nog så svårt. Men när det gäller det här med barn, så finns så många mer dimensioner. Många; barn, föräldrar, andra vuxna, jag själv och hunden har alla olika infallsvinklar. Retoriken både mot barn och hund är också intressant att reflektera över. För att undvika att skriva en längre uppsats tänker jag nu bara fokusera på mina tankar kring det här med att hälsa på varandra ur ett barn- och hundperspektiv.

Om jag ska vara ärlig har jag tidigare mest tänkt på hundperspektivet. Min gamla hund Elvis är en ganska bestämd herre som gärna håller barn på avstånd. Inte helt tokigt har jag tyckt, han är liten och skör, har ganska dålig stress- och ljudtålighet och är dessutom vad man skulle kalla håröm. Så jag förstår att han vill hålla avstånd till någon som han ser inte är fullt utvecklad och inte kan garantera honom att han inte blir trampad eller nypt av. Men där har mina tankar slutat. Vad jag inte har tänkt på är barnperspektivet. Ja jo, jag har ju förstått att barn gärna vill hälsa på pälsbollen som ser så söt ut och dessutom är slående lik de kramgoa gosedjur, som de leker med helt på sina egna vilkor, varje dag. Men jag har inte tänkt på att barnet ju faktiskt gör helt rätt, ur ett barnperspektiv, när den närmar sig hunden. 

Ett barn som kommer mot mig som människa med ett stort leende och kanske till och med skrattar gör mig varm i hjärtat. Även om jag inte träffat barnet tidigare. Om barnet också springer ändra fram till mig som vuxen tolkar jag det som otroligt hjärtfriande och jag kommer med öppna armar välkomna den lilla. Exceptionellt bra hälsningsstrategi om man är barn! Så länge man ska hälsa på en människa. Hälsar man på en van hund kan det i vissa fall vara en okej strategi, hunden har lärt sig att läsa barn ur ett människoperspektiv och vet vad den lilla människan faktiskt menar. Den ovana eller mistänksamma hunden kan lika gärna se hälsningsritualen genom vanligt djurperspektiv. Ungefär så som man själv skulle tolka om ett annat djur, kanske en björn eller en häst, använde samma signaler när de kom i mot en. Blottade tänder, fixerande blick, vilda ljud och full fart mot mig - ja, ni förstår känslan. Även om björnen backar när jag själv skriker till så känner jag mig inte helt lugn om den fortsätter smyga runt och stirra på mig. Samma utryck, två helt olika tolkningar.

Det krävs alltså att antingen hunden eller barnet är tvåspråkig för att det ska finnas grund till en härlig relation. Helst om båda kan varandras språk, då finns det stora möjligheter till många trevliga stunder. Så vem är det då som ska anpassa sig först? Jo, det är vi som vuxna så klart, vi som vet mest har mest ansvar och störst möjlighet att göra skillnad. Om vi kan lära både barn och hund hur den andra tänker kan vi ge verktyg att bygga vidare med.  

 Två som förstår varandra?
[bild lånad, kicka här för källa]

Hundtankar

Vi går som bekant i planer att utöka vår lilla familj med en fluffig, fyrbening. Även om jag känner att jag har en del kunskap om olika raser från tiden på tävlingsbanorna och som instruktör på brukshundsklubben för många år sen, så är det mycket som måste tas redas på inför valet att välja rätt kompis för de kommande 10-15 åren. Därför har läst på om en hel del raser, varit på utställningar och pratat med folk som har olika hundar. Den nya krabaten ska i första hand passa i vardagen även om det är trevlig om det också kan fungera bra på tävlingsbanorna. Även om all individer är olika och man inte vet vad man får förens ens man fått hem hunden så spelar det ganska stor roll vilken ras man väljer.

Idag har vi därför varit på en kennel som föder upp Australian Shepperd. Inget är spikat, vi var mest där för att få en bättre bild av vad det egentligen är för typ hund. Läsa är bra, men träffa och umgås är ännu bättre. Att träffa uppfödare ger mycket genom allt de kan berätta, dessutom får man ofta träffa flera hundar av rasen och kan då få en lite bättre uppfattning än om man bara träffar en. Tidigare har vi ju varit och tittat på några andra raser, lite liknar vår hundhistoria så här långt sagan om de Tre björnarna och Guldlock - om man byter ut guldlock mot oss och björnarna mot hundraser. Den första uppfödaren vi besökte födde upp Koijerhoundje, en pigg liten vatten hund som är otroligt söt, perfekt storlek och tillsynes trevlig i temperamentet. Under träffen med uppfödaren förklarade hon en del andra sidor som att de generellt är resserverade mot främlingar, har ibland problem med nya människor och barn. Vi fick intrycket av att de är aningen för komplicerade och resserverad för ett liv hos oss just nu - ett liv som kommer att innebära hunddagis och mycket nya människor.  Nästa som vi var i uppfödarkontakt med var Shettland Sheepdog. En fantastisk ras på många sätt och en perfekt storlek. På pappret den kanske bästa hunden för oss som söker en pigg och social hund och bor i stan. Kanske. Men vi föll inte riktigt pladask. En tredje ras som vilat i periferin ett tag blev plötslig aktuell på riktigt. Bland annat så har vi ju träffat Thereses tik Lycka och även en av Niklas jobbarkompisar har en sån. Väldig intelligent och social all round hund, som ofta är en väldigt trevlig familjehund men som vill och kan arbeta - skulle passa mycket bra både hemma och på tävlingsbanorna. Den är både en vallhund men också en brukshund, all round som sagt. Dessa som vi hälsade på var dessutom supersociala. En av tikarna hade valpar som bara var några dagar gamla, men hon släppta gladeligen in oss i rummet med valphagen och var kelade gärna med oss mellan diningarna av sina små. Kanske är inte storleken helt optimal, även om det inte är någon jättehund. Ca 20 kilo i ett väldigt explosivt format, hade inte uppfödaren varit med och sagt att allt var okej hade i alla fall jag försökt dela på hundarna när de lekte som värst med varandra. Det hängde bokstavligen i nackskinnet på varandra ute på gården. Men när vi kom innanför dörren lugnade de sig snabbt och blev som små nallebjörnar. Det mesta stämmer på pappret för oss, utom möjligen storleken, men kanske kan Aussien vara helt perfekt ändå?

 

Inga linslusar direkt. När kameran togs fram vändes rumporna till. 

Bebisarna var trötta och stilla (de vaken hör eller

ser som nyfödda) då fastnar man fint på bild.

 Mamma hund.