Idag var vi på brukshundsklubben för att vara med på den regelbundna onsdagstävlingen, en jättebra träningstävling för oss nybörjare. Vi värmde upp gräsmattan mitt bland alla hundar och Ellie gick som en klocka. Ett fantastiskt fot! Vist hade jag godis i handen, men det var ändå mycket bra jobbat av lilla hund med all störning. Inget pipande heller. Så gick vi ut på plan där själv "tävlingen" hölls. Då pös luften ur på något märkligt sätt. Det blev förvirring och massor med tappad kontakt. Trotts att jag innan bestämt att jag skulle ge godis lika ofta och leka lika mycket med henne om hon tappade bort sig, trotts att jag i och med detta tänkt att jag skulle vara precis som vanligt så blev det alltså en väldigt stor skillnad på utanför och på plan. Otroligt intressant. Jag pratar med mina agility elever om hur viktigt det är att öka svårighetsgraden med små steg varje gång, det här var tydligen ett större steg än vi var redo för. Men vi är inte ledsna för det. Tvärtom. Det känns som vi har kommit väldigt långt sen första träningstävlingen i våras när vi bara hade som mål att Ellie inte skulle pipa eller skälla på de andra hundarna. Nu, bara några gånger senare, så går allt det där galant och vi kan fokusera på själva tävlingsmomenten. Nu ska vi bara få till att få samma standard på "tävling" som på träning.
Givetvis tog vi en lov runt agilityplanen och tränade ett par varv på slalom. Där kunde hon vara lös och fokusera bra på träningen tross hundar och folk runt omkring. Det kan nog bli hund av våran lilla skrutt också tillslut.
Ellie vilar upp sig i soffan med husse efter dagens strapatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar