tisdag 16 september 2014

Monstret

Idag var det valpkurs igen. Efter att kursen hade slutat gick vi i en liten grupp en sväng ner på en av planerna som är delvis inhägnad. De andra släppte sina valpar och de for runt som små söta dammvippor och lekte så fint ihop. Jag var lite tveksam att släppa Ellie. Med henne skulle det bli fyra lösa valpar, mest troligt ingen som kunde förväntas ha någon vidare inkallning. I alla fall inte i ett sånt läge. Så var det ju en pågående kurs lite längre bort. De andra höll sig ju nära oss, men Ellie kan springa långa lovar om hon kommer i busstämming. Plus att det ju faktiskt inte var inhägnat åt alla håll. Skogsbrynet låg nära och det hade redan börjat mörkna. De två bruna valparna såg man knappt alls i dunklet, de liksom smälte ihop med det mörka gräset. Det var minst sagt höga odds att chansa på att allt skulle gå galant. Ellie hängde dessutom helt okontrollerat i sitt koppel, sprattlade och kämpade för att få leka med de andra, som då och då susade förbi och kom inom räckhåll för henne. Ingen lugn hund alltså. Nu hade jag tusen bra anledningar att inte släppa henne med de andra. Så vad gjorde jag? Släppte henne så klart. Föll för grupptrycket kan man väll säga. Eller mitt eget grupptryck i alla fall. Det behövdes inte mer än ett par uppmuntrande kommentarer från de andra och en flyktig, ogenomtänkt tanke i mitt huvud om att hon säkert skulle bete sig finfint bara hon slapp det jobbiga kopplet.

Så jag knäppe loss och Ellie for iväg glad och övertaggad - ungefär som ett bowlingklot. De andra valparna flög som käglor om kring henne. På något vis lyckades hon direkt ställa sig på två av valparna samtidigt. Den ena skrek. Plötsligt ser jag att alla anda valpar är minst hälften så stora som min bowling-ausse. Så korkat. Skulle så klart låtit henne leka med Ridgeback valpen och den tunga Basseten. Inte med den lilla Taxen, Lagotton och Norska Buhunden, som alla dessutom var några veckor yngre än henne. Nu såg jag att hon inte bara var större, utan vilken extrem fart hon kund jobba upp på väldigt korta sträckor. Och vilken kurvteknink (trotts kaoset kunde jag inte låta bli att hastigt bli glad för den goda förutsättningarna för snabba agilitysvängar)! Kanske vallade hon dem, för hon var överallt samtidigt och lämnade ingen ifred. De små liven hade inte en chans. Så fort hon kom ikapp hockeytacklade, välte eller ställde hon sig på dem. Den lilla Buhunden försvann tillfälligt när hon blev ner tacklad i ett dike. Lagotton gapade högt med svansen mellan benen när Ellie kom efter den. Självklart hade inte heller jag en chans att få tag på mitt lilla moster, inkallning var inte ens att tänka på och att springa ikapp henne var lättare sagt än gjort. En valpägare sa till mig att det inte gjorde något och att valpar reder ut sånt där själva. Men ändå fick alla konstigt bråttom hem. Valparna samlades in efter ett kortare virrvarr av människor och koppel. Vi sa hastigt och lite mumlande hej då till varandra. Som tur var stannade Buhundens matte kvar en stund och vi kunde lugna ner hundarna tillsammans. Bra det, både för hennes lilla söta och min burdusa byracka.

Så går när allt är frid och fröjd med små, lekfulla hundar - det kommer alltid någon som inte har koll på sin stora, otäcka hund och förstör för alla andra. 


Marodören - med den omdömmesbefriade matten.





4 kommentarer:

  1. Oj oj, skrattade så jag grät, förstår att du inte skrattade..

    SvaraRadera
  2. HAHAHA! Åh men söta! Jag känner igen mig SÅÅÅ mycket från vår egen valpkurs men min galenpanna till valp på den tiden. Minns mycket väl hur jobbig känsla som fyllde en, det upplevda grupptrycket att göra som alla andra och hur folk tyckte ens valp var heltokig men inte ville erkänna det.. Sista dagen på kursen - när valparna skulle få leka en stund under kontrollerade former under själva kursen och parades ihop med "likasinnade" - fick min buse leka med dom vuxna hundarna som tillhörde kursledaren...HA!

    SvaraRadera
  3. Läser inlägget ofta o det är lika kul varje gång. Skriv en bok...

    SvaraRadera