För det första så var det vansinnigt svårt. Det tog dagar av påhejande och instruktioner från personalen på BB för att både jag och Juni skulle få kläm på det. Vilket tydligen var helt normalt fick man veta i efterhand. Det gjorde sjukt ont, vilket tydligen var så otroligt normalt att det tog över en månad innan det konstateras att det var pga svamp i brösten det gjorde så ont. Vilket var, och fortarande är, snudd på omöljigt att bli av med så länge man ammar och svampen hoppar runt mellan bebisens mun, mammans bröst och alla lakan, kläder, nappar och nappflaskor. Också normalt givetvis. Att foglossningen kan sitta i så länge man (kvinna?) ammar är det ingen som säger till den som är gravid. Men jo då, det är inte heller så där svindlande ovanligt som man skulle kunna tro.
Nu är det mycket snart slut på ammandet. Juni börjar äta mat på allvar och jag kommer pga alla följder av amningen inte fortsätta många dagar till. Att amma vidare som komplement hade jag under graviditeten planerat att göra men nu vill jag få bort svampen, slippa foglossningen och sova längre än två timmars intervaller på nätterna. Och hon klarar sig rent näringsmässigt nu alldeles utmärkt utan min mjölk. Trotts allt slit och knepigheter så är det med en stor tagg av sorg i hjärtat som jag avrundar det här kapitlet med lillan. Det har trotts allt varit våran grej, så fantastiskt intimt, fint och mysigt, så många stunder varje dag så nära varandra. I början vaknade och utforskande av den lilla kära. Genom en tid bör vi fick ögonkontakt och ibland till och med ett första leende. Tills nu när vi tillsammans njuter av ett lugn och en vilostund mellan allt som ska upptäckas.
Trotts att det tog tid i början, jag satt i soffan hela dagarna o ammade och det var dötrist och tråkigt - så har det på det hela taget varit aldeles, aldeles underbart.
