Fredagsfilm

Kollega?

Jobbar hemifrån idag och får en del stöd av min tillfälliga kollega. Hon är lite så där på att jobba i M3 dock... Men hon är trevlig!

Gräsänkor

Idag är det bara jag och Ellie här hemma. Niklas är iväg på hockeykväll i Västerås med några jobbarkompisar. Den här kvällen, som så många andra, har vi tränat små lydnadsmoment på köksgolvet. Det här med apport börjar Ellie förstå mer och mer. Hon kan till och med hålla den några sekunder helt själv. Men att hålla samtidigt som matte skulle envisas med att ta kort var väl onödigt tyckte hon, ett kort med apporten där den ska vara lyckades vi få till i alla fall.

Kan själv!

Fot!

Vår nyligen påbörjade träningsdagbok ska väl inte bara gälla agilityträningen, utan även allt annat som vi tränar. Lydnad till exempel. Just nu lägger vi fokus på fotgåendet då jag har förstått att det är själva grunden till det mesta. Till en början tränade vi lite allt möjligtparallellt bara för att jag tyckte att det ju ändå var vårt samarbete som i första hand tränades. Men nu tycker jag att det skulle vara roligt att faktiskt kunna påbörja milstolpar i form av moment och då behöver vi ett hyfsat fot som grund. För Ellies del märker hon nog ingen större skillnad, hon tror att allt vi gör är en lek. Vilket ju är precis den känslan jag vill att hon ska ha. Det är klurigare för mig som försöker vara så effektiv som möjligt i min röriga kommunikation.

Nu råkar det ju vara så att fot inte är ett moment utan ett helt gäng av olika delar som sätts samman. Svårt faktiskt att ens skriva hur vi gör, utan att skriva en uppsats. Jag tänker därför börja med de generella delar som vi arbetat fram grunden med. En del delar försöker vi få fram spontant. Tittar hon på mig eller Niklas när vi är ute och går blir det oftast belöning (behöver jag säga att vi alltid har fickorna fulla av små smulor av leversnittar?) och säger vi här eller ropar på henne kan vi vänta med att belöna tills hon kommer upp i position till sidan och tittar upp mot ansiktet. Genom att göra så har vi fått fram en slags utdragen förväntan som faktiskt är rätt smidig att jobba med. Något vi däremot inte jobbar med spontant är att hon ska gå på vänster sida. Vårat huvudmål är ju agility och jag har lite nojja över att få en sån där vänster hund som tycker allt är en gnutta trevligare på vänster om sin förare. Kanske obefogat? Kanske, kanske inte. Hur som helst, idag så belönar vi om hon går i position spontant, oavsett om det är på vänster eller höger sida. För att bygga in ytterligare förväntan i ordet så petar jag då och då i henne godis efter att ha sagt fot. Inga krav, bara fot och så en godis. Inbillar mig att det ska bygga förväntan lite extra.

Sen är det det där petandet av alla smådelarna. Att hon ska sätta sig ner när jag stannar tränar vi oftast inne i köket eller på mer strukturerade promenader. Den delen verkar hon ha lättast för att förstå. Eller, jag har haft lättast att förklara, kanske man ska säga. Positionen samma sak, där tränar vi olika enkla nittiograders svängar nästan bara inomhus. Godisen placerar jag i vänster hand och håller helt stilla längs mitt ben när vi går. Så gjorde jag inte i början utan höll den i högerhand. Men sen jag började använda vänstern har det börjat gå mycket lättare och hon kommer inte för långt fram i position som hon gjorde förut ibland. Nästan lite långt bak ibland men det tror jag kommer att försvinna med tiden på en sån energisk dam som vi faktiskt har.

Tills sist har vi själva ingången. Där är det fortfarande en del frågetecken. Till största delen visar jag henne med handen. Vi tragglar på utan finlir med andra ord. Det beror mest på mig, finns ju en del andra varianter men med min begåvning av kordonation så klarar jag bara simplare moment innan kaos är ett faktum. Istället för att ta tag i mitt problem så ser jag till att öva upp Ellies kordination. Mycket bakbens förflyttningar tränar vi, både ute med hopp upp och balans på saker, men också inne med en lång pinne som Ellie ska flytta sig för när den petar på henne. Lite som en ponny är hon ju, så jag tänkte att en pinne i stället för en skänkel borde kunna få henne att göra en bakdelsvändning (frambensvändning?) så småning om.

 

Så, det var nog allt om vårat fotarbete än så länge. Bara att spara i minnet! 

I väntan på Husse

Ellie spanar efter Niklas.

Träningsagboken

Niklas frågade mig idag hur det gick till när jag lärde Elvis alla agilityhinder för en herrans massa år sen. Hm. Jag var tvungen att erkänna att jag faktiskt inte minns vidare mycket av själva inlärningen, bortsett från ett par större moment så som tex slalomen och gungan. Slalomen blev vårt paradhinder så småningom, så där kommer jag ta med mig mycket till Ellies inlärning. Elvis fick tex tidigt jobba mycket självständigt då vi blandade v-slalom (heter det så?) och allé-metoden. På gungan klickade jag in nerslaget och tränade ofta på att få honom att gå hela vägen ut direkt, något som han egentligen tyckte var lite läskigt, men fixade fint om vi bara tränade och klickade in det ofta. Kanske jag även kan dra mig till minnes lite om hur vi trasslade med kontaktfäkten - utan att jag faktiskt tror det blev någon vidare skillnad. Så nu tänkte jag att jag skulle vara proaktiv och hjälpa minnet lite på traven med Ellies träning och faktiskt skriva ner hur hon lär sig och utvecklas.

Idag har vi tränat på däcket. Träningsstrategin där kommer att bli vanligt, enkelt tragglande. Tänker att det är ett relativt lätt hinder som vi dessutom har hela vintern på oss att förstå, så jag tror inte vi behöver vara så där fasligt effektiva med snitsiga inlärningsmetoder. 

När jag tränar blandar jag nästan alltid ett par-tre övningar, så vi kan jobba med "aktiv vila". När det kommer till nyinlärning av relativt simlpla moment, dvs inte kedjor av olika saker eller långa moment typ handling eller vallning, så tror jag att traggla samma sak längre än ett par tre gånger under längre tid än någon minut tror jag rör till det mer än det ger. Det finns dessutom många fler anledningar till microträningspass. Det är lättare att göra det roligt att ha roligt och behålla motivationen korta stunder. Hjärna håller sig pigg, allert och tvingas tänka mer när man byter övningar. Små pauser där man gör annat ger dessutom flera tillfällen. Idag när vi körde däcket så fick vi kanske 8-10 små korta pass istället för ett långt. Idag blandade vi en raksträcka på två superlåga hopphinder och en tunnel med däckträningen - och den på agendan allrid stående platsliggningen/avkopplingen så klart.

Men nu beskriver jag bara däckträningen i ett sträck utan att prata om pauserna. Första gången satte jag henne på ena sidan om däcket, gick själv runt till andra sidan och visade igenom henne. Belöningen fick hon hämta i en uppochnervänd frisbee som jag placerat ut ett par meter efter däcket. Det här gjorde vi kanske två-tre gånger så hon fick lyckas och förstå att hindret i sig betyder belöning. Så började jag sakta flytta mig runt till hennes sida. Lite för snabb med att öka svårighetsgraden var jag tydligen för hon gick genom ramen ett par gånger. Då fick jag gapa nej (vilket jag egentligen inte tror är så vidare bra i sammanhanget) men strax fick vi hjälp av Niklas som vackert lyfte upp frisbeen med godiset om hon mot förmodan sprang genom ramen. Det var himla bra det, för då kunde jag fokusera helt på att hjälpa henne genom att peka på hålet med rätt timing. I början satte jag henne precis innan däcket så hon hoppade igenom direkt. Men så snart hon klarade det så ville jag få henne att starta så hon faktiskt såg själva däcket som ett hål, så som hon kommer se det på avstånd. Innan vi avslutade träningen fick vi till just ett sånt hopp där hon sprang på lite ansatts, jag fick vara med och peka väldigt nära men ändå väldigt nöjd med tanke på att det var första tillfället. Inte kommer vi behöva hela vintern till det här inte. 

Kamphunden in action.

  

Tjoho...!

Snö!

Idag var marken täckt av snö för första gången i Ellies drygt sex månader långa liv. Sjukt föresten att hon är så mycket redan, inte ens ett år efter att hon inte ens fanns! Jämför med en lika gammal människobebis till exempel. Hur som helst, tillbaka till ämnet, snö var det vi skulle prata om. Ingen jättesensation tyckte Ellie i och för sig, då det ju bara var så det knappt täckte marken på sina ställen. Men ändå otroligt praktiskt tror jag hon tänkte när hon kom på att snön faktiskt blev vatten om hon åt den. I vanliga fall är hon nämligen helt galen i att leta upp alla vattenpölar, bäckar och andra skumma vattenförvaringar för att dricka (och, ja, vi ser till att hon alltid har vatten hemma i sin skål). Nu kunde hon ju dricka-äta fryst vatten konstant på promenaden. Sjuktbra enligt henne. 

Liten Aussie i kamouflagefärger. 

Nattagility

Det är faktiskt väldigt mysigt ute på våran brukshundklubb. Längs med gången till klubbstugan hänger små glödlampor på en lina vilket ger en väldigt mysig, nästan lite partyaktig känsla. De lyser så gott som alltid och man känner sig väldigt välkommen. På agilityplanen var det idag släckt som vanligt, men då Stockholm ändå delar med sig av stadsljuset så ser vi oftast helt okej även där. Återigen mysbelysning alltså, om än en annan sort. 

Idag testade vi hopphinder för första gången. Låga, låga var de, men Ellie tog dem ändå med ett litet skutt. Även om hon inte har en aning om vilket hinder som heter vad, så märks det att hon börjar förstå att det är det hindret som jag pekar på som hon får belöning för. Hon far runt och tar en del grejer i bara farten också vilket jag tycker är okej, men det är bara när det blir som jag har tänkt som det blir leksak. Fast idag blev det även leksak när hon for igenom platta tunneln på egen hand. Det där är lite lurigt dock, samtidigt som jag vill få henne superpositiv till plattatunneln vill jag helst inte att hon tar den själv - då hon är väldigt dålig på att först kontrollera att den ligger platt och inte har trasslat ihop sig i blåsten till en liten korv. Som vanligt blandar vi agilityn med platsliggningar för att hålla den där superbraiga på-och-av-knappen i trim. 

På det hela taget känns det som att det går framåt med ganska stora kliv så här i början, även då vi tränar väldigt korta stunder. Och det är inte bara för henne det blir bättre, utan även för mig som jobbar upp en allt bättre förmåga att hålla koll på hunden, hindren, min egen kropp, köttbullarna, leksakerna och dessutom hålla span på om det dyker upp någon annan hund i närheten. Mitt i vår träning dök det upp två andra ekipage och ville vara med inne på planen. Passade perfekt för en längre platsliggning med störning. Lite sugen var Ellie allt på att springa iväg och kolla upp de andra typerna som var på och lekte med "hennes" hinder, men med ett gäng köttbullar och några väl valda ord enades vi tillslut om att hon vist kunde vara lugn och stilla kvar bervid mig.

Ellie med sitt nya hej-här-är-jag-lyse om halsen.

Helhelg i Katrineholm

Helgen tillbringade jag och Ellie i Katrineholm. Vi var där i första hand för att komma på mysig tjejmiddag hemma hos Pinar, mycket annat blev det också. För utom att träffa alla nära och kära han vi med otroligt mycket - allt från att springa upp och ner i den lokala skidbacken (Spökbacken) tillsammans med ett gäng av mina bästa barndomskompisar, till att äta lördagsmiddag som mormor bjöd nästan hela släkten på. En del djurliv blev det också så klart. Både lördagen och söndagen tillbringades under några timmar i stallet där mamma var hästvakt åt Herman och jag fick låna Gizmo så att vi kunde rida ut tillsammans. På söndagen var vi i skogen tillsammans med Therese hennes Aussietik Lycka och deras lilla familj. Där la vi några spår och fick väldigt bra hjälp av Therese, så bra att Ellie faktiskt tog sitt första spår! 

Blommor till Pinar

Ellie och hästen som nästan rev stallet.

Tossa och Lycka visar hur man spårar.